Bounties

Sommarsemestern bjuder på en del experiment i köket. Under arbetsveckorna har jag sällan tid, men nu passar jag på för både mat- och sötsaksfronten behöver uppdateras här hemma. Omväxling förnöjer. Häromdagen provade jag ett par bounties som blev sådär ”vattnas i munnen”-goda att jag bara måste dela med mig av receptet. Enjoy!

Bounties med jordgubbssmak 

Ingredienser (ca. 7 st)
5 färska dadlar
3 msk torkade, hackade jordgubbar (kan uteslutas / ersättas med annan torkad frukt)
1,75 dl kokosflingor
1 tsk kokosolja
0,5 dl kokosgrädde (den tjocka delen av kokosmjölken/kokosgrädden)
75 g mörk choklad (minst 70%)
En nypa salt

Alternativ: Lägg till 0,5 dl hackade nötter (t.ex. cashew) för extra crunch.

Gör såhär:
Mixa dadlarna till en slät massa med. Hacka eller mortla de torkade jordgubbarna till ett pulver (spara lite till garnering). Smält kokosoljan. Blanda samman dadlar, kokosflingor, jordgubbspulvret, kokosgrädde, kokosolja och salt. Forma massan till avlånga bitar, ställ in i frysen och låt stå ca. 20-30 minuter tills de blivit hårda. Smält chokladen och doppa bountybitarna i den. Garnera med torkade, hackade jordgubbar. Låt stelna och förvara i kyl eller frys.

Le Tremiti och en vitklädd strand

Det finns väder och så finns det väder. Var dock inte riktigt beredd på att det kunde bli  såhär en julidag i San Benedetto;

Vi hade förvarnats om att det skulle bli oväder framåt eftermiddagen. Men att en mörk ridå skulle sänka sig över stan? Och hagel i näst intill snöbollsize? Nja, inte riktigt vad prognosen förutspådde. Tydligen blev det översvämningar och ett smärre kaos. Tydligen var det inte många som vågade sig ut. Själv vet jag inte riktigt, för just i den stunden befann jag mig ca 3 timmar bort och hade fullt upp med annat.

Jag och Luca hade nämligen bestämt oss för att besöka öarna le Tremiti igen, där vi var för 2 år sedan. Har ju en enorm förkärlek till allt som har med havet och livet under ytan att göra, så kunde bara inte åka till Italien utan att snorkla lite. Så medan hagelstormen yrde i San Benedetto och förvandlade julistranden till ett vitt oigenkännligt landskap, flöt jag ovetandes omkring i det blå.

Luca hade det inte heller så dumt och ibland kunde man höra hur han suckade  förnöjt där han satt. ”Nu regnar det nog hemma”. Svenska klimatet är väl inte det han gillar bäst om vi säger så.

Utsikt över delar av le Tremiti. Skrev om dessa öar efter vår första resa, så om ni är nyfikna kan ni kika in här och här.

Nu är vi hur som helst tillbaka i Sbt där juli återigen är juli. Varm sand, lätt bris och bad. Hagel såhär års hör minst sagt till ovanligheterna och jag kan bara konstatera att det här med klimatförändringar är en läskig historia. Imorgon blir min sista dag i Italien, sen bär det av mot Svedala och ny PET-scan. Men det försöker jag att inte tänka på. Nu: färskpressad juice och några sidor i min bok.

San Benedetto del Tronto

Vi är i Italien. Luca förkovrar sig i cappuccinos, krämbullar och la Gazzetta (den dagliga sporttidningen). Själv har jag längtat efter att bada. Och träffa la famiglia italiana förstås. Efter 10 år har San Benedetto blivit som ett andra hem, jag måste åka hit åtminstone en gång per år. För att inte tala om Luca som verkligen behöver få sin Italienkvot uppfylld med jämna mellanrum, annars blir det mest suckar och gnäll om svenska vädret/kaffet/maten.  Men nu är vi i alla fall här! Jag har redan hunnit lära mig viktiga saker av Lucas mormor som t.ex. att man inte ska köpa basilika med tjock stjälk, eftersom den plantan är äldre och inte lika smakrik. Eller att det finns en frukt som liknar citron men inte är det och som smakar utmärkt med olivolja på. Javisst. Jag har också hunnit äta spiedini al pesce (grillade fiskspett), pizza margherita och pino pinguino (glass med bl.a. nutella). Ja, Italien bjuder alltid på diverse goda saker och ibland är det skönt att åka till ett ställe där man redan vet vart det bästa finns (även om bästa pizzerian/glassaffären är en högst omdebatterad fråga). Dessutom stannar jag bara en vecka, så försöker göra allt jag längtat efter som t.ex.;

Mornarna i sbt är de bästa tycker jag, särskilt om man lyckas fånga soluppgången.

Piren med sina katter och morgonpigga fiskare.

Lucas frukost: cappuccio och två bombolone alla crema.  Intas  på ett särskilt bageri/cafée och han är inte ensam om att börja dagen på detta sockriga sätt. The italian way så att säga.

De senaste dagarna har spenderats på stranden. Idag åkte vi till ett ställe nära sbt för att få lite omväxling, här är det färre folk och parasoller. Skönt!

Alltså frukten och grönsakerna här är magiska. Så mycket smak (och så billigt)! Just nu har jag snöat in på vattenmelon (med citron och salt) och persikor. Här ser ni fö. citronen som inte är en citron och som äts med skal och helst lite olivolja.

I hamnen. Häromdagen köpte vi pizza och slukade den där.

San Benedetto by night. I helgen var det matmarknad med rätter från olika regioner.

Nu ska jag ta min bok under armen och vandra iväg till någon trevlig plats för en stunds läsning innan middagen. Har fastnat totalt i ”Ett litet liv” (av Hanya Yanagihara) och lever därför som i två parallella världar. Så bra!

Ciao ciao

Ibland kommer det över mig

När jag sorterar tvätt en regnig söndag. Lyssnar på radio och tänker på packningslistor. Då plötsligt griper det tag. Kramar om, håller fast och gör att allting känns så verkligt.  Herrejösses, det är på riktigt. Det här händer faktiskt mig. Och så blir jag ståendes bland ovikta kläder och tankar som nästan slår omkull.

Ungefär som insekter. Tick, tick, tick. En blomstertavla på väggen, så malplacerad på något sätt. Borde vila med det är svårt. Jag längtar och längtar och längtar. Varför luktar allt?  Vindruvor, spypåsar, droppar av rött. Och så tickandet igen. Vill ha täcke men får bara filtar med landstingsloggan på.  Känslan av att vara någon annan, det här är inte jag. Kanyler i bägge armarna, en plastdosa under huden – täck för, ta bort. Jag springer på en stranden, det blåser precis lagom. Tänk att en gång sprang jag. Om bara…Kanske ska prova några vindruvor ändå. Vem spyr av vindruvor?! Så plötsligt fyra personer i mitt rum, läkare och studenter tror jag. Sa dem sina namn? Hmmm:ar, skriver, frågar. ”Jag vet inte” svara jag. ”Kanske”. Ta mig bort härifrån. Ut. Lyftkranen bakom husen.  Och så himlen – min himmel med fåglarna, flygplanen och frihetskänslan. Ibland kommer det över mig.

Jag har känt mig frisk de senaste 1,5 åren. Jag lever på, gör saker jag brinner för, vågar tänka framåt i allt större utsträckning. Och någonstans på vägen har minnen blivit som prickar på en horisont, nästan overkliga långt därborta. Men så ibland påminns jag, vecklar upp inkapslade erfarenheter, betraktar och berörs. Cancern finns ju ändå där, inpräntad på något sätt. Och även om insikten nästan får mig att falla – jag har varit med om allt det där – så känns  det viktigt på något sätt. Som om hela min verklighet faktiskt måste få utrymme ibland.

Nu var det egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om. Jag ville ju kika in och tipsa om ett radioprogram, nämligen Jenni Janssons semesterprat på P4 Värmland (här). Jenni har också varit drabbad av hodgkins lymfom, fått flera återfall och tvingats göra en allogen stamcellstransplantation (donator). Att höra henne prata var som att någon satte ord på mycket av det jag själv varit med om. Så om ni vill ha något att lyssna på i sommar, kolla in programmet vettja.

Idag fick jag f.ö. min 28:e immunterapibehandling. Om scanen i augusti ser bra ut, så var det min näst sista omgång. 

Vindar som vänder och en fjärilsfarm

Sommarens dagar. Just nu flyger de fram och jag har svårt att hänga med. Inga särskilt somriga känslor ännu, men jag hoppas på bättring och försöker med bad, jordgubbsätning och bokläsning i hängmattan. Om tre veckor får jag semester och åker till Italien, så då höjs nog sommarstämningen några snäpp. Fram tills dess jobbar jag på och får mina sista inplanerade cancerbehandlingar (bara en kvar innan nästa scan, kanske sista ever!). Har också börjat nosa lite på höstens utmaningar, som  det ser ut nu kommer nämligen min vardag att förändras en hel del. Ja, på senaste tiden har jag liksom fått nypa mig själv i armen – först det här med cancerfriheten och nu…nytt jobb! Vindarna har minst sagt vänt och jag glider med. Hoppas det här håller i sig ett tag! Känns stort att kunna berätta att jag blivit egenföretagare och dels kommer jobba som psykolog, dels som yogalärare. Ganska rejäla steg att ta och en hel jäkla fjärilsfarm i magen, men jag tror det blir kanon. Ser verkligen fram emot detta nya äventyr.

Det var en snabb update såhär bland sommarens dagar (som ännu inte varit så somriga fast väldans bra ändå!). Bjussar på några mobilbilder från senaste tiden, här kommer ett par extra kära stunder.

Midsommar firades bland kobbar, skär och goda vänner på västkusten. 

Något av det mest avslappnande; Ystad Saltsjöbad. Fick spa-stipendium från Ung Cancer (tack!) så åkte dit med en vän. 

Senaste veckorna har innehållit ganska många bad. Till min förvåning ska tilläggas. Från att ha varit en badkruka är jag numera en sån som inte tackar nej till kallchockar. Inte ens Östersjöns 13-gradiga vatten fick mig att tveka. Har liksom insett att det är få saker som slår den där härligt värmande känslan efteråt!

Och så favoritbilden i mobilen just nu; Joy del Piero.  ❤️

Idag skålar jag…

…för benmärgsprovet såg bra ut! Lättnad, eufori, spontandans i sjukhuskorridorerna. Ingen cancer kvar i benmärgen och därmed verkar det ju banne mig som att jag faktiskt är cancerfri! Går ju knappt att förstå, snacka om att dessa PD1-hämmare uträttar mirakel. Nästa vecka ska jag träffa min läkare för planeringsmöte, kanske kanske var dagens behandling den sista? Förmodligen blir det några till, men hur som helst passade jag på att njuta lite extra av fåtöljen och skvallertidningarna i rum nr 9. Väl hemma blev det sunrisesmoothie på balkongen. Ett av mina små beroenden här i livet.

Sugen? Mixa isåfall banan (ca. 1/2 gärna fryst), hallon och pyttelite (2-3 msk) valfri mjölk för att få till det rosa lagret. Ska helst ha ganska tjock konsistent. För det gula lagret så mixa fryst mango, 0,5 tsk ingefära, 2 msk färskpressad citron (eller apelsin) och ca 0,5 dl valfri mjölk. Det gula lagret bör ha något tunnare konsistens än det rosa för att det ska lägga sig ovanpå.

Skål!

Lovund

Jag sitter i en liten röd stuga på en ö, långt ute i norska fjordlandskapet. Ganska mör – efter fyra dagars ”yoga-marinering” känns det liksom i både kropp och knopp – men också sådär behaglig inombords. Uppfylld, inspirerad, rik på något sätt. Och  jag slås återigen av hur mycket jag älskar det här. Allt vad yogan gör, vad den får mig att inse, hur den förändrar mig. Ja, det går liksom inte riktigt att klä i ord.  Det här med att vara på retreat är också spännande.  Tidiga morgnar (första passet är vid 5), kallduschar, mungbönsgrytor, gemenskap, fysiskt och psykiskt utmanande ställningar/meditationer, plötsliga insikter, känslor hit och dit, inspirerande kunskapspass osv. Det är häftigt. Och att dessutom få ta del av allt detta  på en plats som Lovund, ja det är grädden på moset. Rekommenderas!

Boendet dessa dagar.

Avslappning efter ett av yogapassen. 

Här går solen ner runt 12 på natten och upp igen ca 02:30. 

Imorgon bär det av till Sverige igen, men innan dess väntar retreatets sista yogapass. Närmare bestämt om 25 min. Gotta go!

Torsdagspirr

Så var benmärgsprovet gjort. Hujedamig. Note to self; tvångssnegla inte på verktygen när du går in i rummet. Att ha den bilden på näthinnan när själva spektaklet väl satte i gång var inte särskilt uppmuntrande. Sen att läkaren fick göra om ingreppet 3 gånger för att få ut tillräckligt stora benmärgsbitar, ja det testade verkligen min djupandningsförmåga.  Med andra ord hade jag väl inte riktigt the time of my life där på britsen, men nu är det över och förhoppningsvis får jag ett bra besked om en vecka eller två!

Denna torsdagsmorgon känner jag mig i alla fall extra pepp. En eventuell cancerfrihet gör ju såklart sitt (jag kan ju för sjutton få sluta med mina behandlingar snart!), men idag är det liksom extra peppigt på något sätt. Energin dansar i kroppen, jag känner mig löjligt tillfreds och…förväntansfull? Kanske för att dagen började såhär;

På  yogamattan med en nyfiken Joy – lugnet, värmen från en liten kanin och ett grymt pass går liksom inte av för hackor. Eller kanske är det morgonens upptäckt som får det att spritta till;

Pyttesmå oliver! Alltså var tvungen att väcka Luca – oliver! (Som den italienare han är så förstod han dock inte riktigt min glädjedans).  Sen har vi ju förstås det faktum att det är loppissäsong och få aktiviteter kan ju mäta sig med detta fenomen. Bara tanken på helgernas fynd gör mig liksom pirrig.  Förra helgen sålde jag av en del grejer, så nu har jag plats för nya skatter.

Dessutom ligger det en snart mogen mango på min fönsterbräda. Bara en sån sak liksom.

Ok, jag inser att jag låter alldeles förbaskat peppad. Men idag känns det som att jag har mycket att vara glad för och det är bara att glida på den vågen. Sen antar jag att pirret kanske mest beror på nästa veckas äventyr – fyra dagars yogaretreat bland de norska fjordarna. Det blir nog något utöver det vanliga. Nu ska jag tvätta, packa, gå till biblioteket och kolla på ”Master of None”. Hoppas ni får en bra torsdag!

Behandling nr 25

TACK för era ord! Så fint att se att ni fortfarande tittar in här, trots att det blir allt glesare mellan inläggen. Det värmer!

Så till beskedet. Som ni kanske förstår så kom det väldigt oväntat, jag hade liksom ställt in mig på ändrat behandlingsupplägg och stamcellstransplantation i slutet av året. Men nu verkar det som att jag kommer få ett välförtjänt uppehåll från sjukhus och dropp, vem vet kanske klarar sig kroppen på egen hand efter det här?! Nja, riktigt så stort vågar jag inte drömma, men i  vilket fall ser jag fram emot att få känna mig fri ett tag!

Idag knallade jag iväg till sjukhuset igen och fick min 25:e dos av pembrolizumab. En relativt angenäm upplevelse med tanke på alla kramar och hurranden. Med undantag för den inte lika trevliga nyheten att jag måste ta ett benmärgsprovet nästa onsdag (för att kontrollera att det inte finns cancerengagemang där). Med andra ord kommer jag nog drömma om korkskruvar och knivar inatt, för det här med benmärgsprov är ingen rolig historia. Något av det mest fysiskt smärtsamma jag varit med om, men det går snabbt i alla fall. I början av juni har jag planeringsmöte med läkaren, så beroende på vad provet visar kanske jag blir behandlingsfri om någon månad! Och efter sommaren, när löven börjat gulna på träden och luften känns sådär krispigt, då ska jag resa.

Plötsligt händer det

När jag sitter där, helt aningslös. Nedsjunken i kontorsstolen, filar på handlingsplaner och hör kollegorna fixa med fredagsfikan. Då ringer han, min läkare. Undrar om det går bra att prata och jag kan knappt andas. Griper tag om stolens armstöd, tänker tusen tankar medan någon skrattar utanför. En sekund blir två och sedan ”Din pet-scan är ren”. Allt ser bra ut, vi kör två behandlingar till, sen tar vi uppehåll.

Och jag fattar inte, för även om jag hoppats så känns det näst intill omöjligt. Det var ju biopsi, donator, stamcellstransplantation, sjukhus, isolering. Att jag måste göra det jag vill innan december, att det kanske inte är lönt att söka de där jobben eller påbörja det där projektet. Men nu? Min pet-scan är ren – helt jäkla klanderfri –  körtlar som sköter sig ypperligt, som är normalstora och lagom aktiva. Efter 20-25 pet-scans och snart 4 år av ”röntgen ser tyvärr inte helt bra ut”-besked, så händer det. Livet visar upp sin charmigaste sida – den då vad som helst kan hända – och även om jag verkligen inte ropar hej (!), så känns det förbannat magiskt.

Just precis nu är jag CANCERFRI!