Årets första inlägg

Jag tänkte egentligen momsdeklarera. Men så gick jag in här, läste kommentarer och tänkte att ”Nej, skit i bokföringen. Det är dags för ett inlägg”. Fram tills nu har jag inte haft ork eller lust att författa några meningar, men jag går in här emellanåt och blir varm av att upptäcka att ni trots allt kikar in, att ni är närvarande. Tack för det.

De senaste månaderna har bestått av toppar och dalar. Eller ja, topparna har väl snarare varit som det skånska landskapet – någon kulle här och var och annars ganska slätt. Dalarna når djupare. Att börja med cellgifter igen var en pärs, mina värden sjönk och kroppen reagerade på diverse otrevliga vis. Men som alltid blir det till sist det ”nya normala” – jag lärde känna behandlingens biverkningar och fick någon form av acceptans inför det hela. Tog mig igenom illamåendedagarna med hjälp av serier och breathwalk, passade på att göra trevliga saker de dagar jag mådde ok. Och på något vis passerade behandling efter behandling. Fem stycken hann jag med innan PET-scanen slog ner. Min cancer är f*n något av det starkaste jag vet. Den klarar allt. Helt otroligt faktiskt, fem behandlingar av Gemzar var liksom ingen pärs för de där cellerna. Scanen visade sig vara i princip oförändrad sen innan behandlingens början (med några fjuttiga undantag) och TARC-värdet som gick ner så fint initialt, klättrar nu åter uppåt mot högre höjder.  Kontentan av det hela är att resterande behandlingar ställs in, det blir inga fler cellgifter eller någon DLI. En del av mig gråter. En annan del drar en suck av lättnad, jag slipper cellgifter, phuu.  Ja, det här är minst sagt ambivalent.

På torsdag blir det i alla fall ett kärt återseende. Då ska jag få immunterapi (nu höll jag på att skriva ”Äntligen + hjärta och ett utropstecken, men det vore väl att ta i). Jag ska börja med pembrolizumab igen och för er som minns, behandlades jag med detta under 2015-2017. Då mådde jag bättre än jag gjort under hela min sjukdomsperiod. Så att skriva att ”förväntningarna är höga” vore en underdrift – jag räknar med – nej föråt, kräver en rejäl uppgradering i måendet. Det har jag fasiken förtjänat efter dessa månader av icke-fungerande, men ack så skavande cellgiftsbehandlingar.  Skämt åsido, jag behöver en paus och framförallt behöver jag få smaka på en vardag där sjukdomen/behandlingar/biverkningar inte äter upp så fasligt mycket av det som är jag och det som jag gillar. Så pembrolizumab, do your thing please!

Sen är det lika bra att vara tydlig: om det nu skulle finnas någon bot för mig, så tror  min läkare inte att enbart pembro kan göra jobbet. Vi vandrar på okänd mark, men vi provar och ser. Helt ärligt har jag börjat ge upp det där med att bli botad, chansen känns minimal. Och det är tärande att hela tiden kämpa för sin överlevnad. Så just nu försöker jag mest fokusera på livskvalitet och självomhändertagande. Låta hoppet kretsa kring ett så vitalt liv som möjligt trots sjukdom. Och ibland låta det snudda vid att forskningen kanske hinner hitta något nytt läkemedel innan det är försent.

Det blev ett långt inlägg, jag börjar visst få upp ångan. Nu kände jag för att skriva om både det ena och det andra och inte minst om ett par små vardagliga upptäcker som förgyllt början av detta året…men det får bestämt bli en annan gång. Dags att ta kväll och titta på ”Äkta Billgrens”. Bokföring, momsdeklarering och sånt tjafs skjuter vi upp till bättre tider.  Avrundar med ett par bilder på det jag längtar efter just nu:


Vårskog, vitsippor och picknick på Ven (bilden nedan).

Loppispremiär och sprakande fynd.


Utforskandet av italienska pittoreska byar…


…och den godaste pizzan i San Benedetto del Tronto (avnjutes bäst i solnedgången).


Jag längtar efter en vårig och somrig balkong.


Snorkling…


…och ett nytt yogaäventyr.


Jo, visst bultar det trots allt.

Raw lakritsfudge

Lystring alla lakritsälskare! Här kommer ett recept som tagit mig med storm. Kanske något att baka till julens gottebord?

image (10)

Raw lakritsfudge
(cirka 12 st)
10-12 färska urkärnade dadlar
1 msk kokosolja
1 msk kokosmjöl (kan ersättas med mandelmjöl, blir då som på bilden)
4 tsk lakritspulver (gärna raw)
1 tsk vaniljpulver
1 krm flingsalt

Gör såhär:
Rör ihop alla ingredienser (jag brukar smälta kokosoljan) och mixa till en jämn smet. Vid första anblick ser den kanske inte mycket ut för världen, men frukta icke!  Smeten ska vara relativt fast, så om det behövs kan du tillsätta lite mer kokosmjöl. Lägg också till extra lakritspulver eller flingsalt vid behov, själv gillar jag när fudgen har ”sting”. Bred ut smeten på en bit bakplåtspapper och forma till en fyrkantig kaka, cirka 1 cm hög. Låt stelna i frysen någon timme och dela sedan i små bitar. Piece of cake.

Alternativ: för att pimpa fudgen ytterligare kan du rulla små kulor av smeten (istället för att göra en stor fyrkantig kaka), låta den stå i kylen en timme och därefter doppa kulorna i smält mörk choklad. Låt stelna i frysen en stund innan la grande finale: avnjutningen.

Jag brukar förvara mina fudgisar i frysen, men går lika bra i kyl. Hoppas det blir en hitt även hos er!

Nya tag

Pausveckan börjar lida mot sitt slut. Cellgiftssemestern. Det har varit så skönt att slippa illamående, hård mage, kortisonsvullnaden, svamp i munnen (the list goes on…) och få känna mig lite mer som vanligt igen. Påminnas om den där starkare och vitalare kroppen som trots allt kikar fram när biverkningarna ebbat ut. Är det alltså såhär det känns att må ok i kroppen? Jag hade nästan glömt.

Dessa åtta dagar känns det som att jag har upptäckt världen igen. Jag har passat på. Tränat yinyoga både två och tre gånger (fördelen med att jobba på yogatstudios= gratis yogaklasser i obegränsad mängd) sprungit, fikat, träffat vänner, ätit Lunds bästa pizza (på La Cucina), njutit av strålande sol, klippt håret, lyssnat på en inspirerande föreställning/föreläsning med Årets talare, Andreas Ekström, och fått idéer till mina egna små projekt. Jag har också fyllt upp kyl och frys med diverse ”måste-ha-efter-behandling”-grejer (hemlagad ghee, lakritsfudge, chokladpraliner, bröd, linsgryta, granola…). Illamående hålls bäst i schack med mat/snacks och medicin. Hur som helst, den här veckan har varit bra. Imorgon tar andningspausen slut och jag beger mig återigen mot onkologen och droppet. Usch ja. Men min stora tröst är att Musikhjälpen pågår (en av årets höjdpunkter!) och det kommer hålla mig sysselsatt när biverkningarna slår till. Jag kan knappt slita mig från svt-play och livesändningen. Går bara på toa när det kommer mindre bra låtar. Och tar en paus när solen skiner (med andra ord blir det rätt sällan).


Jag på promenad häromdagen. Imorgon ser det nog snarare ut såhär:


Från förra behandlingen som avrundades med två påsar blod eftersom mitt hb nått den mindre angenäma siffran 88. TACK till alla fantastiska blodgivare, ni gav mig en piggare vecka med ökad livskvalitet (hade garanterat spenderat dagarna i sängen annars)! När jag kollar på bilden blir jag f.ö smärtsamt påmind om att det är dags för ett nytt ipad-fodral. Bäst före-datumet är liksom passerat när flikar lossnar och färgen flagnar…  

Just det, nu höll jag på att glömma. Min läkare ringde för några dagar sedan och berättade att TARC-värdet har gått ner från 40.000 till 4000 på två behandlingar. En indikation på att cellgifterna biter. Det var ju bra nyheter.

God jul på er!

I min soffa med en kopp te

Där sitter jag just nu och har det faktiskt ganska bra. Läser en bok, lyssnar på mina favoritlåtar och känner mig ok. Det trodde jag inte för några dagar sedan. Veckan efter den första cellgiftsbehandlingen var nämligen bestialisk. Illamående, muskelvärk, trötthet och allmän livsleda. Bara tanken på att gå igenom ytterligare elva behandlingar fick mig att vilja avbryta skiten och låta sjukdomen ha sin gång. Nu räcker det, tänkte jag. Nu struntar jag i det här förbannade behandlingskriget som ändå inte verkar hjälpa. Det är inte värt det.  Men så gör kroppen det som den trots allt är så bra på – återhämtar sig och läker. Någon dag innan behandling nummer två började livet bulta igen. Jag ställde mig i en solstrimma på balkongen, noterade att det numera fanns en julgran på gården utanför och tänkte att i maj åker jag till Toscana. Det är värt det.

Sen dess har jag gjort ytterligare en behandling. Den var betydligt lättare av någon oklar anledning. Jag har kunnat lämna sängen och göra saker jag tycker om, som min morgonyoga, breathwalks och biblioteksbotaniserande. Jag har t.o.m orkat rota fram julpyntet i källaren och tänkt tanken att det vore trevligt med ett julbak. Där var jag alltså inte för 1,5 vecka sedan, så hoppas det fortsätter på den här vägen. Då kanske resterande tio gånger blir överkomliga trots allt.

Jaha, förutom behandlingar och blodprovstagningar händer det inte så mycket just nu. Det blir mest böcker, serier, sudoku, kaningos och så yoga/meditation. Lyssnar också en del på  musik, särskilt mantra- och yogalåtar går varma här hemma, de är stärkande på något sätt. Har t.ex. en låt som varit favoriten under snart 2 års tid – Akaal med Ajeet Kaur – och den blir bara bättre och bättre. Mantrat Akaal når liksom ända in i hjärteroten (betyder ”undying soul”), kanske inte så konstigt med tanke på min sjukdomssituation. Andra låtar som spelas på repeat är t.ex. denna som jag upptäckte  när jag satt uppkopplad till cellgiftsdroppet häromdagen. Där satt jag och jazzade medan maskinerna tickade och en äldre man i stolen bredvid sneglade lite försynt.

Och här kommer en låt till, är helt förälskad i texten. Den påminner lite om en vaggvisa. Tillägnad de barn jag inte har.

Ok, nog om musik. På onsdag är det dags för ytterligare en behandling och sen har jag en veckas paus. Efterlängtat med ett andrum. Om ni har tips på böcker, serier, filmer, klipp, poddar, låtar, recept, pyssel eller något annat så tas dessa tacksamt emot. Jag har trots allt lite tid att fördriva under de kommande fyra månaderna. ❤

Cellgiftsonsdag

Det var tungt att vakna upp idag. Denna cellgiftsonsdag. Efter fyra återfall har jag ju gjort ett antal cellgiftsbehandlingar, jag försökte räkna men det var svårt. Tror det landar på ungefär 45 gånger. Och då är immunterapi och stamcellstransplantationer inte inräknade. Idag kändes det på något sätt motigare än det brukar. Kroppen sa ifrån, sinnet sa ifrån, själen sa ifrån. ”Inte en gång till” klagade de unisont. Jag påbörjade mina lama övertalningsförsök: ”läkaren sa ju att det inte kommer bli lika tufft den här gången, det är ett milt cellgift, de flesta mår ok, du kommer inte tappa hår. Bara fyra behandlingar sen är det över. Kanske finns det nya böcker i lånelådan. Kanske finns det någon jämnårig med cancer du kan prata med. Det blir väl fint att träffa favvosköterskan igen. Du har ju en bra serie du kan titta på under titten, den du sparat….”.  Övertalningsförsöken hjälpte föga. Det hade varit lättare att bege sig mot sjukhuset om jag trodde att behandlingen skulle funka. Det är skillnaden från de andra gångerna; då var jag övertygad om att det skulle funka, att just den behandlingsomgången skulle bli den sista. Jag kan bara konstatera att det inte känns så längre. Jag tror inte, men det är klart jag hoppas.

Hur som helst saknar jag i alla fall inte rutin. Imorse tog jag på mig cellgiftskläderna. Rymliga byxor för känslig illamående mage, en luvtröja med dragkedja så att sköterskan kommer åt port-a-cathen utan att jag behöver ta av mig. Till det ett par varma strumpor och en skjorta med färgglada ränder på, allt för att pigga upp lite. Sen packade jag min väska med bok, ipad, hörlurar, eukalyptusolja (mot illamående), tofflor och matsäck. Visste inte hur långt tid besöket skulle ta, så bäst att vara förberedd.

Matsäcken: vatten, smoothie (jordgubb, äpple, ingefära, citron, macapulver, havremjölk), smörgås, avokado, banan och tepåsar.

Sen traskade vi iväg. Luca fångade mig på bild och jag kan inte låta bli att skratta när jag ser mig själv. Vad tänkte jag här?! Jag ser ju för sjutton helt nollställd  ut. Försöker komma ihåg vad som rörde sig inombords i den stunden…Med tanke på mobilen så höll jag nog precis på att välja pepplåt eller så läste jag ett mail från försäkringskassan. Hmmm…


Väl på sjukhuset såg det i alla fall ut såhär. En aningen bättre matchning när det kommer till ansiktsuttryck och dagens känslor – inte särskilt kul att vara uppkopplad till ett tickande dropp igen.


Men på det stora hela gick sjukhusbesöket ändå ok.
Det fanns nya böcker i boklådan. Jag fick stöttande ord och värmande kramar av min favvosköterska. Kaffemaskinen hade uppgraderats. I sängen mitt emot satt en nästan jämnårig patient som var lika blek i ansiktet som jag. Behandlingen gick på 1,5 timme och jag behövde inte spy.  Enda glädjedödaren var att jag tydligen missuppfattat behandlingsupplägget: jag trodde jag skulle göra fyra behandlingar, men det visade sig att jag ska göra fyra cykler och att varje cykel innehåller 3 behandlingar. Det vankas alltså 12 behandlingar totalt (?!) och därefter en DLI (donor lymphocyte infusion = fyller på med stamceller från min syster). Summa summarum ett angenämare besök än väntat, men känn dig fri att applicera lämplig svordom/skällsord för det senare missödet ______________. Hade ju varit skönt att veta i förväg att det är 12 behandlingar det rör sig om och inte 4.

Nu sitter jag i alla fall hemma i sängen och njuter av att magen är helt normal.  Kanske slipper jag illamåendet? Av erfarenhet vet jag att smällen kan komma imorgon eller i övermorgon, men förhoppningsvis blir det överkomligt om känslan är såhär just nu. En vecka kvar tills nästa omgång. Jag har hur som helst beställt hem en ansiktskräm, det blev liksom dagens ”unna mig”-guldkant. Helt klart youtubeträskets fel med alla dessa hudvårdstutorials. Annars kör jag mest på sesamolja, MEN en ansiktskräm kan alltid vara bra att ha, särskilt nu när vintern kommer (= kroppen, sinnet och själen nickar unisont, helt klart ett rättfärdigat köp). Jag klickade också hem en burk järntabletter. Ja, men det går ju inte att göra annat efter att ha sett det där nollställda fotot, nu är det hög tid att försöka ta tag i min anemi (hb 100)! Det var allt för denna cellgiftsondag. Vi hörs snart igen.

Veckans…

Status: Har haft en väldig energi denna veckan av någon outgrundlig anledning. En känsla av att det spritter i kroppen, vilket resulterat i en duracell-Anne. Jag har tränat tre spinningpass, städat, promenerat, lagat mat, bakat, tvättat, hållit yogaklasser, gjort ärenden. Ränt hit och dit. Det har inte funnits någon hejd. Förrän i fredags, då jag helt plötsligt fick ont i halsen och därefter följde en lagom rolig, krasslig helg. Hmmm…Jag skyller på lussebullen som Luca köpte på Ica (= som förmodligen x antal personer redan pillat på). Han håller inte med. Och nej, kanske beror det på att kroppen behöver vila efter all överskottsenergi.

Upptäck: Jag och Luca åt för ovanlighetens skull lunch ute på stan en dag. Lunchen var inget särskilt, men sen slank vi in på ett relativt nyöppnat café, närmare bestämt ett te och scones café. Det blir veckans upptäckt!

Tunga: Jag fick hem en kallelse om behandlingstid, på onsdag börjar cellgifterna. Jobbigt att se det skrivet på ett papper, det blir så konkret.

Ambivalenta situation: Luca kom alltså hem, glad i hågen, med lussebullar från Ica. Min spontana reaktion var inte lika positiv, med yviga gester och darr på rösten utbrast jag: ”NEJ! Nej, nej nej – det är inte jul än! Inga lussebullar i detta hus förrän första december! Och en Icabulle dessutom?! Vi kan inte inviga julsäsongen såhär. Nej! Och därmed BASTA.” Sen sneglade jag på den där bullen, muttrade lite, tog mig en lussesniff när Luca lämnat rummet och 2 minuter senare var den uppäten.

Läsning: ”Vi, de drunknade” av Carsten Jensen. Jag norpade åt mig boken efter att ha  hört bibliotekarien säga att  detta var något av det bästa han läst. Kanske sa han till och med ”det bästa”. Kände visst motstånd inför de 700 sidorna, läste ett kapitel och tänkte att ”nja, det här med hav och krig och sånt är nog inget för mig”. Läste ytterligare några kapitel och sögs in i den värld som vecklade ut sig. En läsupplevelse som varmt rekommenderas!


Luca-fundering: ”Varför finns det trösklar överallt? Det är störande. Det har vi inte i Italien.” (Bör tilläggas att detta sades efter att han slagit i tån). Ja varför har vi trösklar? Någon smart anledning måste det ju finnas.

Mellanmål: Jag brukar ha mellanmålsperioder och nu har jag fastnat för banan med jordnötssmör och kakao. Mumma. Till det en smoothie gjord på mango, banan, citron, ingefära (pulver), fryst spenat, broccoli, ärtor och så lite greens (spirulina, vetegräs och hampaprotein). Också det en höjdare.


Serie: Broadchurch på Netflix. Och såklart Vår tid är nu plus Solsidan.

Onödiga, men ack så ärofyllda prestation: Jag har hållit andan ute i 3 minuter. Tre minuter! Ok, låt mig förklara. Ibland ramlar jag ner i youtubeträsket, för några veckor sedan var det precis det som hände. Då snubblade jag över Wim Hofs andningsvideor. Jag provade, upplevde att det syresatte mig som tusan och har fortsatt göra den lite då och då. Häromdagen klarade jag alltså att hålla andan ute i 3 minuter.  Bara sådär, en vanlig onsdagskväll. Denna bedrift placerar sig helt klart på min meritlista.

Längtan: Toscana. Jag har en hang-up på Toscana! Har haft i flera år. Inte för att jag varit där ännu, men om jag mår tillräckligt bra i maj så ska jag dit (!).

Joy: Tar livet med ro som vanligt.

Såhär såg det ut för ett år sedan


Då låg jag där i sjukhussängen och fick nya stamceller, min systers. Tänkte, medan cellerna droppade in, att nu har jag två födelsedagar – en då jag föddes och en då mina stamcellerna byttes ut. Fantiserade om den 31 oktober 2019; då är allt det här cancer- och sjukhuseländet äntligen över. Då mår jag bra och då ska jag fira. 

Ja, det blev ju inte riktigt som jag föreställde mig. Istället ringde min läkare och bekräftade återfallet. Biopsin visar på cancer, hodgkins är tillbaka. Grattis på 1-års dagen! Jag förstår inte hur den kan överleva allt!? Hur kan cancern komma tillbaka gång på gång på gång på gång? Snacka om att ha dragit nitlotten i hodgkins-världen, där 90 % blir botade efter sex månaders cellgifter.  Snart är jag inne på mitt sjunde sjukdomsår. Sju år! Det är en femtedel av mitt liv. Herrejösses.

När läkaren lagt på satt jag kvar en stund i soffan. Tänkte att nu har det hänt igen, ännu ett återfall. Hur många fler behandlingar orkar en kropp och en människa? Sen tog jag ett djupt andetag, gick in köket och gjorde en sats raw-lakritsfudge. Kul att man fortfarande kan förvånas över sig själv.

Om en vecka eller två börjar cellgiftsbehandlingarna. Jag är inte alls redo. Jag fasar och förfäras, allt i mig skriker ”nej”.  Men det är inte mycket jag kan göra, för om jag vill ge livet ytterligare en chans så måste jag pallra mig iväg till avdelning 4 och koppla upp mig till den där jäkla droppmaskinen. Så är det bara.

Nu ska jag runda av den här årsdagen med lakritsfudge och säsongspremiären av ”Vår tid är nu”. Känns som det enda rimliga.

Glimtar av veckan

Det känns lite bättre nu. Den värsta ilskan och uppgivenheten har ebbat ut, jag har så smått börjat landa igen. Det är jobbigt att känna sig maktlös – jag avskyr det – men när det kommer till min sjukdom är det inte mycket jag kan styra över. Så är det bara. Och som så många gånger tidigare försöker jag att släppa. Inse att saker och ting är som de är. Det finns det inte mycket jag kan göra, förutom att hoppas på det bästa och ta hand om mig själv. Så jag försöker reda ut vad jag behöver och tar ett steg i taget. Påminner mig själv om att livet trots allt består av stunder. Och i den här lilla stunden, just nu, så har jag det ändå ganska bra. Det får vara tillräckligt.

Så vad har den här veckan inneburit konkret? Här kommer en  mini-summering:

* En ofantlig mängd av dessa chokladfavoriter:


* En inbokad ”boosta mig själv”-utbildning i nästa vecka. Det blir en fördjupning i Breathwalk, som enkelt förklarat går ut på att använda olika yogiska tekniker medan du promenerar.

* En ny biopsi. Den här gången i halsen. Det var samma läkare som sist och han var väldigt mån om att träffa rätt, så det blev sex stick med två nålar av olika storlek. En lagom glad, men ändå lättad Anne som försökte sig på en smygselfie i undersökningsrummet:


* Två svettiga spinningpass och en omgång intervaller på löpbandet.
* En runda på årets näst sista utomhusloppis som resulterade i detta 40 kronors fynd:

* Kvalitetstid med två vänner som jag inte träffat på väldigt länge. Det gav energi!
*  Stunder av morgonyoga där jag just nu jobbar med fantastiska Bound Lotus, som bl.a  handlar om att just släppa kontrollen. Ungefär såhär:

* Bibliotekshäng och bra böcker som jag slukar i tid och otid. Just nu läser jag ”Stanna hos mig” av Ayobami Adebayo.
* Ett besök till sjukhusets rehabmottagning. Vi får se vad det leder till.
* Och såklart mysstunder med den här glädjespridaren.


Ja, det var några glimtar av min vecka. Tack för allt ert stöd. Ni är bäst!

Besked

Vi går rakt på sak. Det ser inte bra ut. Cancern är med största sannolikhet tillbaka. Jag kommer göra ett nytt biopsiförsök i veckan, men jag tror inte det förändrar något. Det preliminära planen är att påbörja nya cellgiftsbehandlingar så snart som möjligt och – om vi lyckas få bort all cancer – tillföra ytterligare stamceller från min syster i ett försök att provocera fram en gvh-reaktion. Det finns fortfarande en liten chans till bot. Den känns minimal, men det är den chansen jag har. Misslyckas det kan vi prova med immunterapi igen. That’s it. Om inte ett någon mirakulös ny behandling dyker upp förstås. Det kan man ju alltid hoppas på.

De senaste två åren har jag vetat att min situation inte ser särskilt ljus ut. Men det har aldrig känts så förrän nu. Jag börjar förstå med både kroppen och hjärnan – den här cancern kan bli min död. Förbannat tungt. Och mer än så räcker inte orden till.

Mindo

Det här inlägget har jag längtat efter att skriva. Ni skulle bara veta, det finns så många stunder. När jag låg isolerad på hematologen, när jag knappt kunde få i mig mat, när dagens höjdpunkt var att gå två vändor i en sjukhuskorridor och kanske få kontakt med andra patienter. När jag med trytande ork tog mig igenom  grådaskiga vintermånader. När jag kände mig ensam för att alla andra var på jobbet/skolan medan jag själv låg hemma utan ett sammanhang. Då längtade jag och tänkte att det kommer en dag när livet är annorlunda och jag får skriva det här inlägget. En dag ska jag dela med mig av det som ger mening och hopp om en framtid under perioder när tillvaron knappt känns värd att genomleva.

Jag är så förbannat stolt. Att jag vågat följa hjärtat, lyssna på intuitionen istället för att låta intellektet styra med dess måsten, borden och begränsande tankar.  Att jag har genomfört det här trots att jag behövt kliva in på en ny arena, vara osäker, göra en massa fel. Jag är stolt, för när sjukvården inte räcker till med sin rehabilitering och eftervård, har jag på egen hand hittat saker som stärkt mig. Och jag är fascinerad – tänk att något kreativt kan få växa fram och spira när livet är som tuffast. Det finns en livskraft i det.

Så kära vänner, nu är det dags. Med bultande bröst och pirr i magen tar jag steget, gör en trumvirvel och presenterar mitt hjärteprojekt…..Mindo! Mitt alldeles eget företag med sin alldeles egna hemsida! Det har krävts blod, svett och tårar. Många gånger har jag velat ge upp – för vad kan jag egentligen om domän, SEO, SSL certifikat, programmering, webbhotell (?) – men när något känns rätt så går det inte att avbryta. För mig är det här inte ”bara” ett företag eller ett jobb, det går djupare än så, det touchar ett existentiellt plan. Bidrar med hopp och ger näring åt drömmar om en framtid då jag slipper sjukhus och får möjlighet att göra det jag vill i större utsträckning än nu. Så ta er en titt på hemsidan om ni är nyfikna. Och gilla gärna facebooksidan – det skulle göra mig glad!



Hemsida: www.mindo.nu

Om ni vill hålla er uppdaterade om mina projekt via Mindo, så gilla facebooksidanhttps://www.facebook.com/mindo.nu/.