Idag skålar jag…

…för benmärgsprovet såg bra ut! Lättnad, eufori, spontandans i sjukhuskorridorerna. Ingen cancer kvar i benmärgen och därmed verkar det ju banne mig som att jag faktiskt är cancerfri! Går ju knappt att förstå, snacka om att dessa PD1-hämmare uträttar mirakel. Nästa vecka ska jag träffa min läkare för planeringsmöte, kanske kanske var dagens behandling den sista? Förmodligen blir det några till, men hur som helst passade jag på att njuta lite extra av fåtöljen och skvallertidningarna i rum nr 9. Väl hemma blev det sunrisesmoothie på balkongen. Ett av mina små beroenden här i livet.

Sugen? Mixa isåfall banan (ca. 1/2 gärna fryst), hallon och pyttelite (2-3 msk) valfri mjölk för att få till det rosa lagret. Ska helst ha ganska tjock konsistent. För det gula lagret så mixa fryst mango, 0,5 tsk ingefära, 2 msk färskpressad citron (eller apelsin) och ca 0,5 dl valfri mjölk. Det gula lagret bör ha något tunnare konsistens än det rosa för att det ska lägga sig ovanpå.

Skål!

Lovund

Jag sitter i en liten röd stuga på en ö, långt ute i norska fjordlandskapet. Ganska mör – efter fyra dagars ”yoga-marinering” känns det liksom i både kropp och knopp – men också sådär behaglig inombords. Uppfylld, inspirerad, rik på något sätt. Och  jag slås återigen av hur mycket jag älskar det här. Allt vad yogan gör, vad den får mig att inse, hur den förändrar mig. Ja, det går liksom inte riktigt att klä i ord.  Det här med att vara på retreat är också spännande.  Tidiga morgnar (första passet är vid 5), kallduschar, mungbönsgrytor, gemenskap, fysiskt och psykiskt utmanande ställningar/meditationer, plötsliga insikter, känslor hit och dit, inspirerande kunskapspass osv. Det är häftigt. Och att dessutom få ta del av allt detta  på en plats som Lovund, ja det är grädden på moset. Rekommenderas!

Boendet dessa dagar.

Avslappning efter ett av yogapassen. 

Här går solen ner runt 12 på natten och upp igen ca 02:30. 

Imorgon bär det av till Sverige igen, men innan dess väntar retreatets sista yogapass. Närmare bestämt om 25 min. Gotta go!

Torsdagspirr

Så var benmärgsprovet gjort. Hujedamig. Note to self; tvångssnegla inte på verktygen när du går in i rummet. Att ha den bilden på näthinnan när själva spektaklet väl satte i gång var inte särskilt uppmuntrande. Sen att läkaren fick göra om ingreppet 3 gånger för att få ut tillräckligt stora benmärgsbitar, ja det testade verkligen min djupandningsförmåga.  Med andra ord hade jag väl inte riktigt the time of my life där på britsen, men nu är det över och förhoppningsvis får jag ett bra besked om en vecka eller två!

Denna torsdagsmorgon känner jag mig i alla fall extra pepp. En eventuell cancerfrihet gör ju såklart sitt (jag kan ju för sjutton få sluta med mina behandlingar snart!), men idag är det liksom extra peppigt på något sätt. Energin dansar i kroppen, jag känner mig löjligt tillfreds och…förväntansfull? Kanske för att dagen började såhär;

På  yogamattan med en nyfiken Joy – lugnet, värmen från en liten kanin och ett grymt pass går liksom inte av för hackor. Eller kanske är det morgonens upptäckt som får det att spritta till;

Pyttesmå oliver! Alltså var tvungen att väcka Luca – oliver! (Som den italienare han är så förstod han dock inte riktigt min glädjedans).  Sen har vi ju förstås det faktum att det är loppissäsong och få aktiviteter kan ju mäta sig med detta fenomen. Bara tanken på helgernas fynd gör mig liksom pirrig.  Förra helgen sålde jag av en del grejer, så nu har jag plats för nya skatter.

Dessutom ligger det en snart mogen mango på min fönsterbräda. Bara en sån sak liksom.

Ok, jag inser att jag låter alldeles förbaskat peppad. Men idag känns det som att jag har mycket att vara glad för och det är bara att glida på den vågen. Sen antar jag att pirret kanske mest beror på nästa veckas äventyr – fyra dagars yogaretreat bland de norska fjordarna. Det blir nog något utöver det vanliga. Nu ska jag tvätta, packa, gå till biblioteket och kolla på ”Master of None”. Hoppas ni får en bra torsdag!

Behandling nr 25

TACK för era ord! Så fint att se att ni fortfarande tittar in här, trots att det blir allt glesare mellan inläggen. Det värmer!

Så till beskedet. Som ni kanske förstår så kom det väldigt oväntat, jag hade liksom ställt in mig på ändrat behandlingsupplägg och stamcellstransplantation i slutet av året. Men nu verkar det som att jag kommer få ett välförtjänt uppehåll från sjukhus och dropp, vem vet kanske klarar sig kroppen på egen hand efter det här?! Nja, riktigt så stort vågar jag inte drömma, men i  vilket fall ser jag fram emot att få känna mig fri ett tag!

Idag knallade jag iväg till sjukhuset igen och fick min 25:e dos av pembrolizumab. En relativt angenäm upplevelse med tanke på alla kramar och hurranden. Med undantag för den inte lika trevliga nyheten att jag måste ta ett benmärgsprovet nästa onsdag (för att kontrollera att det inte finns cancerengagemang där). Med andra ord kommer jag nog drömma om korkskruvar och knivar inatt, för det här med benmärgsprov är ingen rolig historia. Något av det mest fysiskt smärtsamma jag varit med om, men det går snabbt i alla fall. I början av juni har jag planeringsmöte med läkaren, så beroende på vad provet visar kanske jag blir behandlingsfri om någon månad! Och efter sommaren, när löven börjat gulna på träden och luften känns sådär krispigt, då ska jag resa.

Plötsligt händer det

När jag sitter där, helt aningslös. Nedsjunken i kontorsstolen, filar på handlingsplaner och hör kollegorna fixa med fredagsfikan. Då ringer han, min läkare. Undrar om det går bra att prata och jag kan knappt andas. Griper tag om stolens armstöd, tänker tusen tankar medan någon skrattar utanför. En sekund blir två och sedan ”Din pet-scan är ren”. Allt ser bra ut, vi kör två behandlingar till, sen tar vi uppehåll.

Och jag fattar inte, för även om jag hoppats så känns det näst intill omöjligt. Det var ju biopsi, donator, stamcellstransplantation, sjukhus, isolering. Att jag måste göra det jag vill innan december, att det kanske inte är lönt att söka de där jobben eller påbörja det där projektet. Men nu? Min pet-scan är ren – helt jäkla klanderfri –  körtlar som sköter sig ypperligt, som är normalstora och lagom aktiva. Efter 20-25 pet-scans och snart 4 år av ”röntgen ser tyvärr inte helt bra ut”-besked, så händer det. Livet visar upp sin charmigaste sida – den då vad som helst kan hända – och även om jag verkligen inte ropar hej (!), så känns det förbannat magiskt.

Just precis nu är jag CANCERFRI!

A world of wonders

Äventyret på Island fortsätter. Här finns ofantligt mycket att upptäcka och när du tror att du sett det bästa så dyker nästa naturupplevelse upp.  Jag hade liksom inte förväntat mig detta. Visst, folk säger att Island är fantastiskt…men såhär? Och jag som grämde mig lite över att det inte var ett vårigt Toscana vi skulle åka till. Tänkte att det är sol och italian vibes jag behöver, inte mer kyla. Men ja, nu sitter jag här med ungefär 400 bilder och känner mig Islandfrälst.  Vilken plats! Ett axplock av det vi fått uppleva:

Reykjadalur. Detta sagolika ställe ligger bland bergen och här finns flera varma källor.  Efter ungefär en timmes vandring kom vi fram till en alldeles lagom tempererad flod, där var vi givetvis tvungna att bada.

Från våriga bergslandskap till Europas största glaciär (Vatnajökull).  Vi besökte glaciärsjön Jökulsárlón som bjöd på både gigantiska isblock och säl.

En av många vyer som jag inte kunde låta bli att fota. Någonstand på södra Island fanns landskapet nedan.

Vattenfallet Skògafoss.

På toppen av klippan, där det 60 m höga vattenfallet har sin början. Och jag som är höjdrädd, men vad gör en inte för ett regnbågsfoto.

Mossgrönt stenlandskap, någonstans mellan Vik och Jökulsárlón.

Den svarta stranden i Vik.

På Island finns mängder med vattenfall, här är ett av dem som plösligt korsade vår väg.


Imorgon lämnar vi Island och dess storslagna natur. Förhoppningsvis får jag möjlighet att åka tillbaka om inte alltför lång tid, det känns som om vi bara hunnit upptäcka en bråkdel och jag vill se mer. Verkligen en destination som rekommenderas! Bland det häftigaste jag sett.

Från landet i norr

Vi dricker kaffe omgivna av snöklädda bergstoppar. Doppar tårna i varma källor och låter slingrande vägar leda oss genom ett landskap som överraskar gång på gång. Sagan om Ringen, tänker jag. Dessa vidsträckta marker, bergen, havet. Ångande gejsrar och dånande vattenfall. Sån där natur som får en att känna sig förbannat liten, fast på ett bra sätt. Fri och samtidigt omhuldad, som en del av något större kanske. Vi far fram på vägarna och tar in allt det där. Delar andra turisters entusiasm, fotar spektakel som inte riktigt låter sig fångas. Undrar hur det är att bo i ett av husen som stoltserar mitt bland detta storslagna. Och så har vi språket också, det finns trots allt något tilltalande med alla klingande -ur. Med andra ord: Island levererar. Här kommer en liten hälsning från landet i norr.

Vi anlände i onsdags och har haft tur med vädret hittills. En hel del sol, men ingen direkt vårvärme. Klädstatus: underställ, två tjocktröjor och lättare dunjacka.

Mäktiga Gullfoss.

Gejsern Strokkur in action.

Þingvellir nationalpark.

Vi tog oss ett dopp i den varma källan Gamla Laugin. På bild; mamma, pappa och syrran.

Just nu bor vi i Reykjavik, närmare bestämt i detta flådiga hus (delar av det) som ligger mitt i smeten. Imorgon bär det av mot nytt boende i Selfoss.

Glad påsk! 

Det levs och det knoppas

Hög tid för en uppdatering. Som ni märker ligger bloggen i lä just nu, livet pågår och skrivandet kommer i skymundan. Så vips har tre veckor gått och jag antar att det är positivt – ett tecken på att vardagen flyter. För det gör den, tillvaron känns bra trots att cancern finns i periferin. Det friska får ta över och så länge det inte vankas pet-scan är sjukhusbesöken mest en parentes. Jag kommer förmodligen behöva göra en allogen stamcellstransplantation i höst, men den tanken känns fullkomligt overklig och går liksom inte att ta i. Så just nu låter jag den vara medan jag försöker leva på och göra saker jag gillar.

Kanske är det våren som gör att det mesta känns lättare? Häromdagen satt jag i t-shirt på min inglasade balkong och frossade i sol och fågelkvitter. Tänkte på alla blommor jag vill plantera, på hur jag kommer sitta i bästa gungstolen och sluka böcker bland pelargonier, tomatplantor och färska kryddor. Jag tänkte på träd som knoppas och hur naturen liksom vaknar till liv.

Det gör mig glad. Något annat som får det att spritta i kroppen är att det snart vankas äventyr. I april åker jag till Island med familjen och i maj väntar yogaretreat på ön Lovund i Norge.  Jag är egentligen inte så välberest när det kommer till våra nordiska länder, så det blir spännande och jag hoppas på häftiga naturupplevelser.

Vad mer? Jag jobbar en hel del (har precis gått upp till 75%), spelar korpen-fotboll, försöker få Joy att hoppa över hinder, träffar vänner, drömmer om dykning och kör yoga. Snart ska jag gå utanför min komfortzon och börja hålla riktiga pass i en verksamhet. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning och kan säga att Luca fått sin beskärda del av yogande nu när han blivit min (kanske inte helt frivilliga) testperson…Ja ni hör: livet pågår. Men jag kommer titta in här emellanåt och förmedla mina vardagsbetraktelser, så hoppas ni fortsätter kika förbi!

För exakt ett år sedan; en vårdag i Italien (San Benedetto del Tronto). 

Besked

Det första jag såg när jag steg in i läkarrummet var bilderna. Hur de lyste upp datorskärmen, en Anne i röntgenformat. Nej, tänkte jag. Inte idag. Det här skulle ju bara vara en lugn tillställning med snabbt avklarade kontroller och ”softa i fåtöljen”-behandling. På sin höjd lite socialt prat med sjuksyrran eller någon patient.  Kanske en skorpa från fika-avdelningen. Men absolut inget besked. Så snabba kan de inte vara på röntgen, svaret brukar ju dröja minst en vecka?! Impossible, not gonna happen. Jag blängde på skelett-Anne och satte mig i besöksstolen. Förbannade detta analysrekord medan klumpen i magen växte sig allt större.

Fast det visade sig att jag kunde pusta ut ändå. Fortsätta vara i min ”friskhetsbubbla” och insupa status quo. Inget har förändrats sen scanen i november; det finns fortfarande ett antal överaktiva körtlar, men samtliga är normalstora. Några har dessutom minskat i aktivitet och det är bra. Sen har det tillkommit en ny överaktiv körtel i magen, men det skulle kunna vara en immunförsvarsreaktion. Röntgenbilderna är svårtydda som vanligt och vid det här laget börjar jag bli van. Traskar runt på ovisshetens marker, upprepar dessa tjatiga frågor. Har jag fortfarande cancer? Beror aktiviteten på behandlingen? Är det något annat som sker i kroppen, immunförsvaret som jobbar? Blir det någon stamcellstransplantation? Vågar jag boka resan? Ge mig in i projektet?  Klaffs klaffs klaffs. Utan biopsi får jag inga svar och ett sånt ingrepp undviker jag helst tills det blir absolut nödvändigt. Så jag väljer ovissheten nu när jag mår bra. Fortsätter med immunterapin och inväntar nästa scan om 12 veckor. Någon gång måste vi tag i det, men inte i vår.  Med andra ord blev det skorpor och lite ofarligt småprat i behandlingsfåtöljen; lättnad är en skön känsla.

sno2

Master the mind

Så sitter jag åter nedsjunken i tågsätet, den här gången rejält ”meditations-marinerad”. Jösses alltså, kan säga att det var tur att jag inte på förhand visste vad som väntade mig denna lördag. Att meditera 62 minuter i sträck är en sak. Men att göra fem stycken 62-minuters meditationer på samma dag (med korta break emellan) – det är en annan. Sen var det ju inte direkt några mysställningar vi satt i.  Nej det var armar i särskilda vinklar, finger på panna, hålla ögonkontakt med grannen, upprepa visst mantra osv. Same same i 62 min. Trodde dem skämtade när jag förstod att vi skulle hålla på så i fem omgångar. Jag menar, vem gör sånt frivilligt (och betalar för det dessutom)!? 

Men lik förbannat satt jag där. Rörde knappt en fena, mötte mina motstånd, tog mig igenom toppar och dalar. Så otroligt häftig upplevelse! Att vara i det som händer och ”stå kvar” trots jobbiga tankar, fötter som somnar, panikkänslor, kli, värkande armar, tårar. Inse att ingenting är för evigt och betrakta sinnets vågrörelse; hur känslor och förnimmelser kommer och går utan att jag gör något åt det. Armen som slutar värka, panikkänslor som mynnar ut i ett lugn, ilskan som tar vid, upplevelsen av att plötsligt orka det som kändes superjobbigt stunden innan. Verkligen coolt – uttrycket ”master the mind” fick liksom en ny innebörd. Och tänk vad mycket en klarar av ändå! Efter totalt 310 minuters meditation;

image

Vi var ca 300 personer som deltog på vit tantran. Tyvärr fick vi inte fota i salen, men jag passade på att ta en bild i entrén på alla vitklädda yogisar.

image

Nu blir det skönt att komma hem till söndag, soffa och tv-serier!