Förberedelser och ett tips

Packning pågår. Som alltid ger jag mig på detta hatkärleks-uppdrag med inställningen att ”nu ska jag minsann packa lätt”. Som alltid slutar det med att väskan landar på maxvikt. Bara att acceptera faktum: just packning är inte min grej. Men det gör inte så mycket, för Lucas väska väger hälften och vi brukar byta. Han drar den tunga och får ”reseträning” (som jag så fyndigt motiverar bytet med), jag drar den lätta och behöver inte ta tag i min klädbeslutsångest förrän palmer vajar utanför fönstret. Win win.

Det ska bli så otroligt, underbart, fantastiskt skönt att komma iväg. Halleluja! Behovet att bara åka bort från sjukhus och annat sjukdomsrelaterat är större än störst. Allt går ju såklart inte att lämna hemma, så som mindre roliga provsvar och pet-scans, men jag tror ärligt talat att havsbrus, pizza, grymt umgänge och italian vibes kan dämpa det mesta. Eller rättare sagt: det vet jag. I Italien är jag frisk.

Just det. Jag vill tipsa om ett TED-talk jag såg häromdagen:

En kvinna med hodgkins lymfom som fått flera återfall. Hennes ord var precis vad jag behövde. Nu ska jag lägga en sista hand vid packningen – kanske ta ut alternativt lägga till en t-shirt eller två. Om en dag trampar jag förmodligen runt barfota på stranden och avnjuter solnedgången. Eller slukar en kula pino pinguino från glassbaren runt hörnet. Arriverderci.

Fler besked

Skit också. Läkaren ringde precis med lagom roliga nyheter, tydligen är mitt TARC-värde förhöjt. Och TARC är en indikator för att hodgkins fortfarande härjar runt i min kropp. Hur är det möjligt? Hur kan cancern liksom överleva…allt?Ta inte ut något i förskott” sa läkaren. Nej, jag vet, jag försöker. Men just nu har jag svårt att inte se den femtioelfte behandlingen framför mig. Suck. Samtalet mynnade hur som helst ut i något så oväntat som…trumvirvel…en ny PET-scan! Augusti kommer förgyllas med detta spännande tilltag – tror det blir min 31:e vistelse i röret. Sorry för ironin, men dessa scans förföljer mig. Ovissheten förföljer mig. Blir bara trött. Tar det aldrig slut?

På något vänster fortsätter livet i alla fall. Jag försöker tänka ”inte säkert att det är återfall, inte säkert att det är återfall” medan jag packar väskan och beger mig mot huvudstaden. Sista yogautbildningen för den här terminen väntar. Och om 8 dagar befinner jag mig bland cappuccinos, palmer, hav och tomater som smakar tomater. Italien blir min respit, där – 1887 km från sjukhuset – är TARC-värden bara tarcvärden.

Hejdå från en Anne som såg ut såhär för en vecka sedan, men som numera är nyklippt.


Luca tyckte jag såg ut som en dam med permanent. Jag förstod inte vad han menade. Tills jag såg fotot bakifrån. Ja ok. En klippning var på sin plats.

Kontroller och besked

Den här dagen går inte till historien som världens bästa. Inte världens sämsta heller. Kan bara konstatera att det är skönt att den är över.

Det hela började med att jag traskade mot hudkliniken på morgonkvisten. Den årliga kontrollen av min födelsemärken stod på agendan – kanske inte bästa tajmingen med tanke på att dagen också skulle bjuda på nervkittlande resultat från den senaste pet-scanen. Tanken på att hantera två olika läkarmöten och två olika cancertyper på samma dag kändes aningen mastig. Men med yogamusik i öronen traskade jag i alla fall iväg mot sjukhuset, poserade framför en specialkamera och fick se en del av födelsemärkena i närbild. Resultatet från den undersökningen var tvetydigt; 5-6 märken hade blivit betydligt mörkare, men det kan bero på alla behandlingar jag fått det senaste året. Med orden ”Vi kan inte ta bort allihopa, så vi får helt enkelt hålla lite extra koll. Välkommen tillbaka om 6 månader”, traskade jag ut från hudmottagningen. Satte yogamusiken på högsta volym och passade på att skicka iväg ett par oklart riktade böner om att hålla alla maligna melanom på behörigt avstånd. Ingen upprepning av 2015 års upplevelser TACK.

Väl hemma hann jag koka en kopp te innan det var dags för telefonmöte. Min läkare från onkologen ringde och deklarerade att ”Det finns ett par körtlar som visar på överaktivitet, inget är förstorat. Vi får ta en ny kontroll om 3 månader.Nähä. Säger du det!? Vilken överraskning. För att förtydliga denna ironiska tanketråd; under dessa år har ca. 90 % av mina tidigare pet-scans visat på aktivitet och varje gång mynnar det ut i att man inte kan säga vad aktiviteten beror på och att jag därför måste göra en ny kontroll några månader senare. Värdelöst. Och väldigt energikrävande.  Mer terroriserande än cancern i sig. Därför förklarade jag att dessa pet-scans stjälper mer än de hjälper i mitt fall och att jag är högst tveksam till att göra någon mer. Vi får se hur det blir när augusti närmar sig. Hur som helst ett föga överraskande resultat och min läkare verkar inte särskilt oroad (”det kan ju bero på alla behandlingar, på en infektion, kanske på yogan eller något annat”). Stort minus dock att den röntgenläkare som analyserar bilderna skriver att jag troligtvis fått ett återfall.  Men å andra sidan är det så det brukar stå i mina röntgensvar. Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt. Inget som lite glass, kaningos och en ”nu får det f*n räcka”-springtur inte kan råda bot på  liksom.

Sen är det såklart surt ändå. Jag hade ju så gärna velat ha ett fläckfritt resultat och kunnat gå vidare i livet med stora kliv.

BIld från 2016. Ta bort lite av håret och spänsten i benen, så har ni ett foto från dagens springtur.

Med ny kraft och vitalitet

Nio dagar på norska nordkusten gjorde susen. Nu är jag så gott som ny! Jag har träffat fantastiska människor, fått perspektiv, börjat springa igen (!), blivit inspirerad, ätit mungbönsgryta till lunch och middag (varje dag), snakket norsk, känt hjärtat smälta i närheten av små killingar, fyllt på med massor av yoga och meditation, klättrat i berg, haft kul och bara känt mig  så otroligt levande.

Under dessa dagar påbörjade jag alltså min steg 2 utbildning som lärare i kundaliniyoga. Utbildningen löper under minst två år, består av fem moduler och fokus för den här gången var stress och vitalitet. Klockrent för mig som just nu försöker bygga upp en vardag efter stamcellstransplantationen. Att dessutom få komma iväg och omfamnas av den natur som Nordnorge bjuder på, ja det gjorde ju helt klart sitt. Lugnet kommer liksom av sig själv.

Ut på tur.


Mina fantastiska lärare Viveka Pasquier och Maja Tellgård.


Jag passade på att hålla en av morgonklasserna. En kjempeflott opplevelse!


Här har ni hela gänget.

Efter dessa fantastiska dagar försöker jag nu anda in i vardagen igen. Något utav en utmaning, för imorgon väntar nämligen pet-scan och på torsdag är det dags för läkarbesök, vaccination, provtagning etc. Men med yogan i ryggen känner jag mig ändå tillfreds och grundad på något sätt. Det får helt enkelt bli som det blir. Svaret på scanen får jag den 20:e. Hyggelig tirsdag!

Sex månader

Snart ett halvår sen transplantationen! Känns skönt att distansen mellan det gamla och det nya ökar. Att jag successivt lämnar diverse biverkningar bakom mig och börjar blicka framåt i större utsträckning. Och på det hela taget verkar jag faktiskt ha kommit ganska lindrigt undan. Efter ca. 182 dagar så är det mest lite gvhd i munnen, lågt hb-värde och viss trötthet som jag tampas med. Infektionskänsligheten hänger kvar, men det blir bättre på den fronten. Sen är det klart att oron inför kontrollerna finns där, allt är ju så ovisst, men efter 5 år i branschen har jag fått öva på att ta det som det kommer. Och just nu känns livsutrymmet ganska rymligt jämfört med för några månader sedan. Jag går mina promenader, träffar vänner, åker tåg, yogar, går i jobbtankar och planerar sommaren. Om två dagar beger jag mig dessutom till Lovund (Norge) för att påbörja min steg 2 utbildning i kundaliniyoga. Som jag har längtat! Det har varit en av ”kämpa på”-morötterna de senaste halvåret, så jag är fantastiskt glad över att det äntligen är dags – att jag faktiskt kommer kunna åka! Ser det som en del av min rehabilitering, för helt ärligt lämnar rehabiliteringsmöjligheterna via sjukvården rätt mycket att önska. Så jag får liksom försöka hitta mina egna vägar. Hur som helst, är säker på att det här äventyret kommer bli både stärkande och magiskt!

Här har ni förresten min nuvarande frisyr. Det tar sig.


Alltid spännande att se vad det är för hårstruktur som tittar fram efter cellgifterna, förra gången blev det rätt lockigt. De senaste veckorna har jag betraktat min frilla och konstaterat att ”det blir nog en rak historia trots allt”. Tills jag sa det till Luca och han fotade baksidan av mitt huvud.


Åh, här har jag visst levt i en illusion! Lockarna verkar vilja titta fram den här gången också. Helt klart onsdagens höjdpunkt!

Loppispremiär

I min värld finns det framförallt tre säkra vårtecken. När vitsipporna blommar. När gruset sopas bort och man kan åka inlines igen (nu var det visserligen ca. 12 år sedan jag åkte, men vissa barndomsminnen sitter som gjutna). Och givetvis, när utomhusloppisarna åter förgyller tillvaron! Ni som har hängt med ett tag vet att jag i princip börjar spontandansa så fort ordet loppis nämns. Det är liksom samba för själen. Ja, jag blir faktiskt lite som förbytt där på loppisen.  Samba-Anne och jägar-Anne tar över. De samexisterar medan jag orienterar mig fram i jakten på fynd. Sinnena skärps och med pokerface lägger jag upp mina prut-strategier. När de där riktiga fynden dyker upp så finns liksom inga moln på himlen. Det är som varm choklad med vispgrädde, som en snorklingstur bland färgglada fiskar, som första vårsolen, som när en ny säsong av favoritserien släpps. Allt det där på samma gång. Det är helt enkelt få stunder som slår en bra loppisdag.

I helgen var det alltså äntligen dags. Jag gjorde mig redo för premiärernas premiär. Men istället för att göra en lista på ”saker jag behöver” och preppa väskan med mynt och påsar, så samlade jag ihop alla galgar och belägrade hallen med 5 stycken flyttkartonger. Jag lockade ner föräldrarna från Göteborg och lyckades på så vis få tillgång till både bil, bord, klädstång och extra hjälp. Den här gången skulle det nämligen säljas – inte köpas. Tack vare Marie Kondo bör tilläggas (eller som Luca brukar säga: ”Det är den där Maries fel”). Jag gjorde ju en storrensning efter jul, vilket var välbehövligt med tanke på min loppispassion. Hur som helst, så här såg det ut när jag axlade försäljarrollen på premiären.


Det kunde ju ha varit lite varmare. Och låt er inte luras av ”prydligheten”. Bilden togs efter ungefär 1,5 timme när den värsta rusningen var förbi. Folk är som galna där på morgonkvisten.  Här hade jag t.ex. precis sålt min gedigna, 22 år gamla suddgummisamling.

Bjuder på ett litet smakprov av samlingen, här har ni ca. 10 %.

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att aldrig underskatta konsumenterna, i princip vad som helst kan säljas på loppis. Mot slutet av förmiddagen så var det bara lite krafs kvar som skänktes till Emmaus. Därmed är loppispremiären gjord och ordningen återställd – min balkong ser återigen ut som en balkong och jag har en hel hög växelpengar till nya loppisfynd. Tummen upp!

Praliner

Min experimentlust i köket håller fortfarande i sig. De senaste dagarna har det varit chokladinspirerade bakverk som gäller och ett av recepten fick mig verkligen på fall. Med betoning på verkligen. Så här kommer ett tips till alla sötsugna chokladälskare där ute! Lyxiga praliner med krämig, mousseliknande fyllning.


Den hemliga ingrediensen? Svarta bönor! Men låt inte detta avskräcka – Luca mumsade i sig två på raken med ett njutningsfullt ”mmmm”:ande. Och han är kräsen. Dessutom, hur fantastiskt är det inte med praliner som kan ätas som proteinrika mellanmål? Winwin-situation enligt min mening! Nu till receptet.

Ingredienser (ca. 15-20 praliner):
400g svarta bönor
3-4 msk honung eller agavesirap
1,5 msk kokosolja
1 dl kakao
1 dl russin eller dadlar
150 g mörk choklad
lite salt
valfri topping (tex. riven kokos, nötter, gojibär, frön)

Alternativ: Om du vill kan du smaksätta pralinerna med te.x. lite pressad apelsin, hallon eller något kryddmått vaniljextrakt.

Gör såhär:
Skölj bönorna. Blanda dem med honung/agavesirap, kakao, kokosolja (smält),  russin/dadlar och ev. smaksättning. Mixa med stavmixer eller i en matberedare, smeten ska vara jämn och klibbig. Låt sedan smeten vila i kylskåp ca 1 h. Rulla därefter bollar av smeten och doppa dem i smält choklad (tips; använd en tesked för att vända pralinerna i chokladen). Garnera med valfri topping och låt pralinerna stelna. Förvara i kyl eller frys. Enjoy!

Time out

Det börjar med ett sjukhusbesök. En våg som visar -1kg i viktnedgång och en läkare som påpekar att jag fortfarande är anemisk. Mitt hb ligger på 95, normvärdet är 120-150. Inget ovanligt med tanke på all behandling du fått, förhoppningsvis stiger värdet någon gångMen var försiktigt när du reser dig upp. Sen slussas jag vidare till provtagningsrummet, där finns en ny ultraljudsaparat som sköterskan vill testa. För att se om du har några andra blodkärl i armen som vi kan sticka i. Så slipper vi tära på det där som vi alltid tar. Ja, ok. Allteftersom visar det sig att jag är första testpatienten – alltid en halvrolig upptäckt att göra. Biblioteket, tänker jag. Vårblommor, loppis, Lovund, choklad, snorkling, djupa andetag, vinägerchips, Joy som gör mysljud. En halvtimme senare kan jag i alla fall lämna rummet med ett par stuckna armar och en ökad kunskap om vener, artärer och ultraljudsmaskiner.  Ibland förbannar jag min snällhet.

Sen har vi Pet-scanen också. När jag vandrar ut från hematologen, när jag tar mig vidare genom korridorerna och passerar avd. för strålningsfysik – då gör den sin explosiva entré. The scanxiety. Jag hade hoppats på att slippa den där sörjan, ovissheten kring lysande körtlar som kan vara antingen cancer eller någon helt ofarlig process i kroppen.  Men nu har jag ett datum i början av maj. Det känns sådär. Jag skulle ju egentligen bara göra en uppföljningskontroll med sk. CT-scan och detta först efter sommaren, men min läkare har tänkt om. Efter viss diskussion sa jag ja – det kanske inte lyser alls. Det kanske ser helt bra ut. ”Ja, mirakel kan ju ske” skrockar en av sinnets råare tankar. Jag vill helst inte veta.

På biblioteket finns i alla fall boken som jag suktat efter. Och väl hemma skyltar svt-play med en ny säsong av ”Lerins lärlingar”. Jag har egengjorda praliner i kylen och en förbannat skön säng. Joy ligger utsträckt under bordet och gör sina tuggmysljud. Jag får väl vara anemisk då. Ha sönderstuckna armar, en vikt som inte tar sig och en pet-scan som lurar runt hörnet. Fine. Idag resignerar jag och väntar på bättre tider.


Bild från 2016

Stockholmsäventyr och en ny frisyr

Jag sitter uppkrupen i soffan med en kopp te. Sådär lagom trött efter att ha tampats med den skånska vinden. Energin har varit låg under veckan, men idag fanns en annan lust och lätthet i stegen. Jag njöt. Knatade på i motvind och uppförsbackar, log mot  förbipasserande. Tänkte  på hur härligt det är när kroppen känns stark och svarar på vila. För vila har jag ägnat mig en hel del åt den här veckan. Förra helgen begav jag mig nämligen ut på första äventyret sen transplantationen – en utbildningshelg i Stockholm. Då blev det minsann fart och fläng.

Det hela började egentligen rätt chockartat. Jag steg av tåget på Centralen och insåg ganska snabbt att jag borde valt en bättre ankomsttid, inte 16:30 en fredag. Jösses Amalia så mycket folk! Efter 15 minuter i huvudstaden hade jag förmodligen sett fler människor än under de senaste 5 månaderna. Katastroftanken kom såklart som ett brev på posten; ”Inte en chans att jag lyckas hålla mig frisk”. För femtioelfte gången fumlade jag med handspriten, drog upp halsduken över näsan och försökte väja för nysningar. ”Stängd mun, små små andetag”, ja de där orden gick på repeat medan jag banade mig iväg mot en överfull tunnelbana och strax därpå tog plats på en lika full buss. Tillslut landade jag i alla fall hemma hos min vän, människochocken la sig och en betydligt mer angenäm helg kunde ta form.

Det blev två roliga och intensiva dagar med yoga, prat, skratt, god mat och nya bekantskaper.  Jag hade bokat in mig på en kortare yogautbildning med inriktning huvudvärk och migrän, tänkte att en kurs kunde pigga upp såhär efter vinterns utmaningar. Och det visade sig bli en lärorik boost! Inspirationen kom igång och jag kände att jag längtar efter att få undervisa igen. Komma igång med någon form av jobb. Så vem vet, kanske håller jag en huvudvärks/migränyogakurs till hösten?! Trött, men samtidigt påfylld anlände jag till Lund på söndagkvällen. Första gången som jag provar mina infektionskänsliga vingar på riktigt och det visade sig att immunförsvaret fixade  biffen! Nu kommer jag definitivt våga mig in på Åhlens, ja kanske tom. gymmet.

Här har ni förresten min frilla. Så skönt att känna sig lite varmare om skulten igen. Det var fasligt kallt där ett tag.


Tänk att jag hade en sån här man för bara 5 månader sedan. Det känns avlägset. Men ändå inte särskilt sorgligt. Det blir nog en kortare frisyr ett tag framöver!

Fyra månader

Tiden går otroligt snabbt. Man kanske skulle kunna tro att fallet vore det motsatta nu när jag är sjukskriven, men ärligt talat så hänger jag knappt med. Jag tror det har med orken att göra – dagarna flyger när det finns allt mer energi och lust att göra saker. På senaste tiden har jag exempelvis dragits till köket. Det är lite underligt, för jag gillar inte att laga mat, men ändå har jag hamnat bland kastruller, formar och jäsande degar. Syrrans celler, är  det ni som har ett finger med i spelet? Skämt åsido, just nu är jag helt enkelt bak- och matlagningssugen. Inga komplicerade recept, utan enklast möjligast fast med utrymme för experimentlust. För att ge er några exempel:


Ett antal brödbak har det blivit, oftast med resultatet av en hurrande Luca. Fast de nyttigare skapelserna med mindre vetemjöl har mest mötts av skeptiska miner. 

Mandelmjölk. Så enkelt och så mycket godare än affärens! Bara att blötlägga 3 dl mandlar (gärna ca 12-24 h), skala dem, mixa med 1 liter vatten + lite salt och ev. valfri smaksättare som vaniljpulver, honung eller dadlar. Häll vätskan i flaska genom en sill/filter och vips så har du gjort din egna mandelmjölk! 

Ghee (= klarnat smör som bl.a. används i  indisk matlagning och har en hel del hälsofrämjande fördelar). Smakar lite nötigt, är perfekt att steka saker i eller ha som pålägg på de nygräddade bröden. Dessutom busenkelt att tillaga (recept finns t.ex. här). 

En kladdkakevariant utan gluten och vitt socker. En av mina favoriter som jag ständigt återkommer till när chokladsuget kräver sitt. 

Ja, jag har en tendens att gå all in. Luca klagar över frysutrymmet. Själv tänker jag att det är lika bra att passa på, för om jag känner mig själv rätt så går den här fasen troligtvis över snart. Hur som helst får det husliga fixandet karaktärisera statusen nu när fyra månader har gått sen stamcellstransplantationen. Mer ork, nyfikenhet och framförallt mer hår (bildbevis på frillan kommer framöver). Jag har trappat ner mina mediciner ganska rejält och det enda som kärvar är lite gvhd i munnen samt låga hb-värden. Visst krävs det ytterligare en tids återhämtning, men nu känner jag mig redo att lämna hemmets trygga zon och treva mig ut på äventyr. Nästa helg ska jag exempelvis åka tåg i flera timmar. Det ni! Vi går minst sagt mot ljusare tider.