Sex månader

Snart ett halvår sen transplantationen! Känns skönt att distansen mellan det gamla och det nya ökar. Att jag successivt lämnar diverse biverkningar bakom mig och börjar blicka framåt i större utsträckning. Och på det hela taget verkar jag faktiskt ha kommit ganska lindrigt undan. Efter ca. 182 dagar så är det mest lite gvhd i munnen, lågt hb-värde och viss trötthet som jag tampas med. Infektionskänsligheten hänger kvar, men det blir bättre på den fronten. Sen är det klart att oron inför kontrollerna finns där, allt är ju så ovisst, men efter 5 år i branschen har jag fått öva på att ta det som det kommer. Och just nu känns livsutrymmet ganska rymligt jämfört med för några månader sedan. Jag går mina promenader, träffar vänner, åker tåg, yogar, går i jobbtankar och planerar sommaren. Om två dagar beger jag mig dessutom till Lovund (Norge) för att påbörja min steg 2 utbildning i kundaliniyoga. Som jag har längtat! Det har varit en av ”kämpa på”-morötterna de senaste halvåret, så jag är fantastiskt glad över att det äntligen är dags – att jag faktiskt kommer kunna åka! Ser det som en del av min rehabilitering, för helt ärligt lämnar rehabiliteringsmöjligheterna via sjukvården rätt mycket att önska. Så jag får liksom försöka hitta mina egna vägar. Hur som helst, är säker på att det här äventyret kommer bli både stärkande och magiskt!

Här har ni förresten min nuvarande frisyr. Det tar sig.


Alltid spännande att se vad det är för hårstruktur som tittar fram efter cellgifterna, förra gången blev det rätt lockigt. De senaste veckorna har jag betraktat min frilla och konstaterat att ”det blir nog en rak historia trots allt”. Tills jag sa det till Luca och han fotade baksidan av mitt huvud.


Åh, här har jag visst levt i en illusion! Lockarna verkar vilja titta fram den här gången också. Helt klart onsdagens höjdpunkt!

Loppispremiär

I min värld finns det framförallt tre säkra vårtecken. När vitsipporna blommar. När gruset sopas bort och man kan åka inlines igen (nu var det visserligen ca. 12 år sedan jag åkte, men vissa barndomsminnen sitter som gjutna). Och givetvis, när utomhusloppisarna åter förgyller tillvaron! Ni som har hängt med ett tag vet att jag i princip börjar spontandansa så fort ordet loppis nämns. Det är liksom samba för själen. Ja, jag blir faktiskt lite som förbytt där på loppisen.  Samba-Anne och jägar-Anne tar över. De samexisterar medan jag orienterar mig fram i jakten på fynd. Sinnena skärps och med pokerface lägger jag upp mina prut-strategier. När de där riktiga fynden dyker upp så finns liksom inga moln på himlen. Det är som varm choklad med vispgrädde, som en snorklingstur bland färgglada fiskar, som första vårsolen, som när en ny säsong av favoritserien släpps. Allt det där på samma gång. Det är helt enkelt få stunder som slår en bra loppisdag.

I helgen var det alltså äntligen dags. Jag gjorde mig redo för premiärernas premiär. Men istället för att göra en lista på ”saker jag behöver” och preppa väskan med mynt och påsar, så samlade jag ihop alla galgar och belägrade hallen med 5 stycken flyttkartonger. Jag lockade ner föräldrarna från Göteborg och lyckades på så vis få tillgång till både bil, bord, klädstång och extra hjälp. Den här gången skulle det nämligen säljas – inte köpas. Tack vare Marie Kondo bör tilläggas (eller som Luca brukar säga: ”Det är den där Maries fel”). Jag gjorde ju en storrensning efter jul, vilket var välbehövligt med tanke på min loppispassion. Hur som helst, så här såg det ut när jag axlade försäljarrollen på premiären.


Det kunde ju ha varit lite varmare. Och låt er inte luras av ”prydligheten”. Bilden togs efter ungefär 1,5 timme när den värsta rusningen var förbi. Folk är som galna där på morgonkvisten.  Här hade jag t.ex. precis sålt min gedigna, 22 år gamla suddgummisamling.

Bjuder på ett litet smakprov av samlingen, här har ni ca. 10 %.

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att aldrig underskatta konsumenterna, i princip vad som helst kan säljas på loppis. Mot slutet av förmiddagen så var det bara lite krafs kvar som skänktes till Emmaus. Därmed är loppispremiären gjord och ordningen återställd – min balkong ser återigen ut som en balkong och jag har en hel hög växelpengar till nya loppisfynd. Tummen upp!

Praliner

Min experimentlust i köket håller fortfarande i sig. De senaste dagarna har det varit chokladinspirerade bakverk som gäller och ett av recepten fick mig verkligen på fall. Med betoning på verkligen. Så här kommer ett tips till alla sötsugna chokladälskare där ute! Lyxiga praliner med krämig, mousseliknande fyllning.


Den hemliga ingrediensen? Svarta bönor! Men låt inte detta avskräcka – Luca mumsade i sig två på raken med ett njutningsfullt ”mmmm”:ande. Och han är kräsen. Dessutom, hur fantastiskt är det inte med praliner som kan ätas som proteinrika mellanmål? Winwin-situation enligt min mening! Nu till receptet.

Ingredienser (ca. 15-20 praliner):
400g svarta bönor
3-4 msk honung eller agavesirap
1,5 msk kokosolja
1 dl kakao
1 dl russin eller dadlar
150 g mörk choklad
lite salt
valfri topping (tex. riven kokos, nötter, gojibär, frön)

Alternativ: Om du vill kan du smaksätta pralinerna med te.x. lite pressad apelsin, hallon eller något kryddmått vaniljextrakt.

Gör såhär:
Skölj bönorna. Blanda dem med honung/agavesirap, kakao, kokosolja (smält),  russin/dadlar och ev. smaksättning. Mixa med stavmixer eller i en matberedare, smeten ska vara jämn och klibbig. Låt sedan smeten vila i kylskåp ca 1 h. Rulla därefter bollar av smeten och doppa dem i smält choklad (tips; använd en tesked för att vända pralinerna i chokladen). Garnera med valfri topping och låt pralinerna stelna. Förvara i kyl eller frys. Enjoy!

Time out

Det börjar med ett sjukhusbesök. En våg som visar -1kg i viktnedgång och en läkare som påpekar att jag fortfarande är anemisk. Mitt hb ligger på 95, normvärdet är 120-150. Inget ovanligt med tanke på all behandling du fått, förhoppningsvis stiger värdet någon gångMen var försiktigt när du reser dig upp. Sen slussas jag vidare till provtagningsrummet, där finns en ny ultraljudsaparat som sköterskan vill testa. För att se om du har några andra blodkärl i armen som vi kan sticka i. Så slipper vi tära på det där som vi alltid tar. Ja, ok. Allteftersom visar det sig att jag är första testpatienten – alltid en halvrolig upptäckt att göra. Biblioteket, tänker jag. Vårblommor, loppis, Lovund, choklad, snorkling, djupa andetag, vinägerchips, Joy som gör mysljud. En halvtimme senare kan jag i alla fall lämna rummet med ett par stuckna armar och en ökad kunskap om vener, artärer och ultraljudsmaskiner.  Ibland förbannar jag min snällhet.

Sen har vi Pet-scanen också. När jag vandrar ut från hematologen, när jag tar mig vidare genom korridorerna och passerar avd. för strålningsfysik – då gör den sin explosiva entré. The scanxiety. Jag hade hoppats på att slippa den där sörjan, ovissheten kring lysande körtlar som kan vara antingen cancer eller någon helt ofarlig process i kroppen.  Men nu har jag ett datum i början av maj. Det känns sådär. Jag skulle ju egentligen bara göra en uppföljningskontroll med sk. CT-scan och detta först efter sommaren, men min läkare har tänkt om. Efter viss diskussion sa jag ja – det kanske inte lyser alls. Det kanske ser helt bra ut. ”Ja, mirakel kan ju ske” skrockar en av sinnets råare tankar. Jag vill helst inte veta.

På biblioteket finns i alla fall boken som jag suktat efter. Och väl hemma skyltar svt-play med en ny säsong av ”Lerins lärlingar”. Jag har egengjorda praliner i kylen och en förbannat skön säng. Joy ligger utsträckt under bordet och gör sina tuggmysljud. Jag får väl vara anemisk då. Ha sönderstuckna armar, en vikt som inte tar sig och en pet-scan som lurar runt hörnet. Fine. Idag resignerar jag och väntar på bättre tider.


Bild från 2016

Stockholmsäventyr och en ny frisyr

Jag sitter uppkrupen i soffan med en kopp te. Sådär lagom trött efter att ha tampats med den skånska vinden. Energin har varit låg under veckan, men idag fanns en annan lust och lätthet i stegen. Jag njöt. Knatade på i motvind och uppförsbackar, log mot  förbipasserande. Tänkte  på hur härligt det är när kroppen känns stark och svarar på vila. För vila har jag ägnat mig en hel del åt den här veckan. Förra helgen begav jag mig nämligen ut på första äventyret sen transplantationen – en utbildningshelg i Stockholm. Då blev det minsann fart och fläng.

Det hela började egentligen rätt chockartat. Jag steg av tåget på Centralen och insåg ganska snabbt att jag borde valt en bättre ankomsttid, inte 16:30 en fredag. Jösses Amalia så mycket folk! Efter 15 minuter i huvudstaden hade jag förmodligen sett fler människor än under de senaste 5 månaderna. Katastroftanken kom såklart som ett brev på posten; ”Inte en chans att jag lyckas hålla mig frisk”. För femtioelfte gången fumlade jag med handspriten, drog upp halsduken över näsan och försökte väja för nysningar. ”Stängd mun, små små andetag”, ja de där orden gick på repeat medan jag banade mig iväg mot en överfull tunnelbana och strax därpå tog plats på en lika full buss. Tillslut landade jag i alla fall hemma hos min vän, människochocken la sig och en betydligt mer angenäm helg kunde ta form.

Det blev två roliga och intensiva dagar med yoga, prat, skratt, god mat och nya bekantskaper.  Jag hade bokat in mig på en kortare yogautbildning med inriktning huvudvärk och migrän, tänkte att en kurs kunde pigga upp såhär efter vinterns utmaningar. Och det visade sig bli en lärorik boost! Inspirationen kom igång och jag kände att jag längtar efter att få undervisa igen. Komma igång med någon form av jobb. Så vem vet, kanske håller jag en huvudvärks/migränyogakurs till hösten?! Trött, men samtidigt påfylld anlände jag till Lund på söndagkvällen. Första gången som jag provar mina infektionskänsliga vingar på riktigt och det visade sig att immunförsvaret fixade  biffen! Nu kommer jag definitivt våga mig in på Åhlens, ja kanske tom. gymmet.

Här har ni förresten min frilla. Så skönt att känna sig lite varmare om skulten igen. Det var fasligt kallt där ett tag.


Tänk att jag hade en sån här man för bara 5 månader sedan. Det känns avlägset. Men ändå inte särskilt sorgligt. Det blir nog en kortare frisyr ett tag framöver!

Fyra månader

Tiden går otroligt snabbt. Man kanske skulle kunna tro att fallet vore det motsatta nu när jag är sjukskriven, men ärligt talat så hänger jag knappt med. Jag tror det har med orken att göra – dagarna flyger när det finns allt mer energi och lust att göra saker. På senaste tiden har jag exempelvis dragits till köket. Det är lite underligt, för jag gillar inte att laga mat, men ändå har jag hamnat bland kastruller, formar och jäsande degar. Syrrans celler, är  det ni som har ett finger med i spelet? Skämt åsido, just nu är jag helt enkelt bak- och matlagningssugen. Inga komplicerade recept, utan enklast möjligast fast med utrymme för experimentlust. För att ge er några exempel:


Ett antal brödbak har det blivit, oftast med resultatet av en hurrande Luca. Fast de nyttigare skapelserna med mindre vetemjöl har mest mötts av skeptiska miner. 

Mandelmjölk. Så enkelt och så mycket godare än affärens! Bara att blötlägga 3 dl mandlar (gärna ca 12-24 h), skala dem, mixa med 1 liter vatten + lite salt och ev. valfri smaksättare som vaniljpulver, honung eller dadlar. Häll vätskan i flaska genom en sill/filter och vips så har du gjort din egna mandelmjölk! 

Ghee (= klarnat smör som bl.a. används i  indisk matlagning och har en hel del hälsofrämjande fördelar). Smakar lite nötigt, är perfekt att steka saker i eller ha som pålägg på de nygräddade bröden. Dessutom busenkelt att tillaga (recept finns t.ex. här). 

En kladdkakevariant utan gluten och vitt socker. En av mina favoriter som jag ständigt återkommer till när chokladsuget kräver sitt. 

Ja, jag har en tendens att gå all in. Luca klagar över frysutrymmet. Själv tänker jag att det är lika bra att passa på, för om jag känner mig själv rätt så går den här fasen troligtvis över snart. Hur som helst får det husliga fixandet karaktärisera statusen nu när fyra månader har gått sen stamcellstransplantationen. Mer ork, nyfikenhet och framförallt mer hår (bildbevis på frillan kommer framöver). Jag har trappat ner mina mediciner ganska rejält och det enda som kärvar är lite gvhd i munnen samt låga hb-värden. Visst krävs det ytterligare en tids återhämtning, men nu känner jag mig redo att lämna hemmets trygga zon och treva mig ut på äventyr. Nästa helg ska jag exempelvis åka tåg i flera timmar. Det ni! Vi går minst sagt mot ljusare tider.

Dagens…

Status: Förkylningen har släppt och jag går fortfarande runt på små moln efter förra veckans besked. Känner mig relativt pigg i både kropp och knopp. Vårkänslorna har börjat pirra.

Frukost: Den här frullen har hängt med i princip hela vintern. Dags för nya inslag snart känner jag…


Två knäckemackor med ghee+ost, gröt med frön, rönnbär, äpple, kokosolja och nyponpulver samt en kopp golden milk

Längtan: Balkongen! Jag ser fram emot att få ordning på min lilla oas, dvs. 1. sälja av alla prylar som jag frenetiskt rensat ut (Marie Kondo ni vet…) och staplat i en lagom trevlig hög mitt på balkonggolvet. 2. dammsuga 3. inreda med nya blommor 4. sätta mig i gungstolen och insupa vårsol. Mumma.


Låt: Vargas och Lagola med ”Selfish” (här). Jag kan inte få nog, någonting med den här låten gör mig så glad!

Motion: Ägnade 10 min åt gummibandsträning och kan konstatera att det inte riktigt är min grej. Däremot var det upplyftande att ta på sig träningskläder, sätta på bra musik (= låten ovan) och ta en dansant svängom i vardagsrummet.


Vårtecken: Grannen står på balkongen (hans egen alltså) och målar tavlor. Ett tydligt vårtecken här i kvarteret. Sen känns det som att var tredje tanke jag har är en loppistanke. När börjar loppisen? Vad vill jag hitta på loppisen? På vilken loppis är det bäst att sälja alla prylar? De här skorna är bra ”gå på loppis”-skor. Också ett tydligt vårtecken.

Projekt
: Baka pizza! Innan min transplantation fick jag och Luca avnjuta den godaste hemlagade pizza jag någonsin ätit (och då har jag provat ganska många). Fick receptet, så nu är det dags att ta fram förklädet och kaveln! Luca har laddat i en vecka. Det blir förmodligen focaccia, margherita och kanske en specialare med svamp.

Joy: Har ätit en äpplegren, bitit av Kompis svans (gosedjuret i bakgrunden) och stampat irriterat med baktassen ”någon måste klia mig bakom örat PRONTO!”. Nu har hon slagit sig ner under bordet för en eftermiddagslur.


Trevlig onsdag!

När bilden får tala


Ja, ni anar rätt.  Idag är allting gult, ljust och soligt för jag är cancerfri! Jippie! Det känns overkligt. Ingen cancer?! Det var inte igår. När min onkologläkare dessutom deklarerade ”Jaha Anne, då ses vi inte förrän om 6 månader”, då lyfte jag nästan från stolen.  Det är ju ett helt halvår för sjutton?! Sen kommer jag visserligen fortfarande  hänga på hematologen ett tag tills jag tagit alla barnvaccinationer och trappat ut medicinerna. Komplikationer (te.x. gvhd) kan fortfarande uppstå. Men i nuläget verkar det som att mitt största problem är en förkylning och att alla vägar bära mot sjukdomsfrihet! Livet livet. Du har verkligen dina charmiga sidor!

Hur jag firade? Ja men givetvis med ett besök till biblioteket. Där norpade jag åt mig en efterlängtad deckare och sen dess har jag huserat i sängen. Ibland är det enkla det bästa. Limousinen, paljetterna och tårtan tar jag när förkylningen har släppt.

Joy the Yogini

Ni kanske tror att jag är yoganörden här hemma. Så är det inte. Vi råkar nämligen bo med ett riktigt proffs, en äkta yogini som tar plats på mattan i ur och skur.  För henne är det ungefär lika svårt att nå meditativa tillstånd som att äta en pellets. Själv sitter jag på mattan och försöker hänga på. Och det är ungefär lika svårt som att stå på händer och skriva skrivstil på samma gång. Tur att mottot är att vi alla utgår från våra egna förutsättningar, annars hade jag nog fått lägga yogan på hyllan. Här har ni henne under morgonens pass, låt mig presentera…(trumvirvel)…Joy the Yogini!


Upplägget för dagen verkade vara en yinyoga inspirerad variant där alla mattans sidor skulle utnyttjas.  Har säker något med energier och chakran att göra. Högst komplicerat om du frågar mig. Det hela kompletterades med en djupavslappning på slutet.


Efter några stretchande övningar och ett ljud som lät som ”namaste” så förflyttade sig Joy the Yogini till stolen för meditation. Just höjd verkar vara en essentiell komponent i de meditativa utövandet.


Två timmar senare och hon ligger fortfarande kvar. Ja, jag sa ju att vi har att göra med ett proffs. Det här blir nog en zen dag.

Tre månader

Nu har jag bekantat mig med syrrans celler i 95 dagar. Det har varit en blandad upplevelse med vissa kulturkrockar, men sen ca 2 veckor tillbaka tycker jag ändå att vi funnit en sorts harmoni. Cellerna verkar liksom ha gjort sig hemmastadda i sin nya miljö och alla symptom på ruff och gruff har tonats ned. Här kommer den senaste månadens framsteg:

  • Jag har ingen feber längre. Munnen och händerna har nästan återgått till sina normala tillstånd = gvhd märks knappt av.
  • Jag kan titta på Nyhetsmorgon utan att må illa. Gjorde misstaget att börja mornarna på sjukhuset med Nyhetsmorgon + lagom trevliga kräkstunder. Detta resulterade i en två månader lång hulkningsperiod så fort jag såg Steffo eller någon av de andra programledarna. Nu är ordningen tack och lov återställd.
  • Jag äter 4 mediciner istället för 10.
  • Gröna smoothies står på mellanmålsagendan igen. Hurra! Har av någon anledning knappt kunnat titta på gröna saker förrän nu.
  • Jag sitter upp betydligt mer än vad jag ligger ner.
  • Jag orkar göra ca. 2 saker varje dag (tex. handla, tvätta, promenera, städa, träffa vän), inte 0-1.
  • I allra största hemlighet har jag åkt tåg i 10 min (fortfarande någon månad till innan det egentligen är ”tillåtet”) och jag blev inte sjuk.
  • Håret är nästan ruffsigt när jag vaknar. Snart kan jag nog kalla stråna på huvudet för en frisyr.

Ja ni hör, det går framåt! I veckan gjorde jag för övrigt de flesta undersökningar och snart får jag svaret på den stora ”hur står det till i kroppen”-frågan. Den 12/2 smäller det. Om jag har lite ont i magen? That’s an understatement. Men känslan i kroppen är trots allt bra och jag försöker att lita på den. Det är väl ändå inte möjligt att hodgkinselakingarna kan ha överlevt allt detta?!? Och dessutom står emot syrrans patrullerande super stamceller?!  Jag menar, bara titta på henne! 95 dagar i dessa stamcellers närvaro…Nej, isåfall har cancern banne mig överträffat sig själv.