Gästblogg: Det nya normala

Nej, den här gången är det inte Anne som sitter bakom tangentbordet, utan hennes två år yngre syster. Efter en generös inbjudan av Anne att gästblogga gör jag slutligen min debut här på Pantarei.

DSC_0304
Ofta har det slagit mig att bloggen nästan är som en tidning, med recept och reportage, tips och trix och till och med intervjuer (som den här med fantastiske Luca). I detta format, inlägg för inlägg, träder den tillvaro fram som blivit det nya normala. Tillvaron med cancern.

Jag vill skriva lite om den.

Sedan Anne blev sjuk har min relation till cancer förändrats.

Cancer var något jag såg på film, (ofta ackompanjerat av stråkar) eller på sin höjd som ett enstaka hårlöst huvud i mataffären. Cancer var hemskt och stackars dom som drabbas och hoppas det inte drabbar oss.

Den relationen tog slut, vi separerade.
It’s over. Say no more.

En ny relation tog sin början.

Cancer är inte längre något som är abstrakt hemskt i två timmar på en teveskärm.
Det är något som är konkret närvarande hela tiden, 24/7 non-stop
I stort och smått, på sätt som är svåra att föreställa sig innan man är i det.

Framförallt är cancer inte en sak.
Det är tusen. Och jag vet bara en bråkdel av dem.

Visst är cancer tårar/sorg/maktlöshet.
Men inte bara.

I det nya normala finns det plats för bottenlös humor och ren lycka.
Det finns där, samtidigt som sorgen.

I det nya normala kan man också lära sig att ta spjärn mot rock bottom för att komma till ytan.
Man kan lära sig att navigera, och veta precis vilken kompass man vill ska få styra riktningen i livet.
Den ligger där och glittrar, kompassen, rygg i rygg med rädslan över att det plötsligt ska va över.

(och tänk om… och tänk om… och tänk om…)

Sedan Annes blev sjuk har inte bara min relation till cancer förändrats.
Jag tänker annorlunda nu, om liv och död och sorg och kris.
Jag blir ofta arg när jag tänker på vilken perifer plats dessa begrepp har i vår samhällsstruktur.

För kris och sorg i verkligheten är inte som kris och sorg på film.
Det är något annat.
Det är på riktigt.

Jag önskar att dessa begrepp hade en mer självklar plats.
Vart då?
Jag vet inte.
I samhället. I samtalet.
I mötet med människor, i vår närhet och med främlingar.
Inte för att öka kris och sorg, utan för att bättre hantera den.

För jag tror att i slutändan kommer de på något sätt att ha rört vid varje människoliv med sin hand och åsamkat en årsring.

Och när det händer märker man snabbt att det inte går att tiga ihjäl det som är hemskt.
Det kommer finnas där ändå. Det blir det nya normala.

Jag har lärt mig att det inte går att förstå vad någon går igenom, helt.
Men jag har blivit bättre på att inte vara så rädd för att försöka.
Och det är jag väldigt glad för.

2 reaktioner på ”Gästblogg: Det nya normala

  1. Erika vad du är klok! Dina ord berörde mig så. Du har så rätt i att man måste våga prata och fundera över det som är hemskt och ofattbart. För när man gör det, får man helt plötsligt nya referensramar och värderingar som berikar vardagen på ett helt nytt vis. Jag tänker mig liksom en inre ”radar” som pejlar in väsentligheter – du vet, det som verkligen är viktigt och värdefullt! Stor kram till er alla

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s