Gästblogg: En dag på frontlinjen (1)

Nu sitter jag på väg till Lund för ännu en omgång av PD1-arna. Eftersom mitt fokus ligger på dagens sjukhusbesök, så lämnar jag över tangentbordet till min syster. Detta blir Erikas fjärde gästblogg på Pantarei  (de tidigare finns härhär och här) och passande nog berör inlägget hennes upplevelse av att vara med under en av mina behandlingar. Inlägget är uppdelat i två delar och här kommer den första.

 En dag på frontlinjen, som anhörig, som hejarklack

1.
Patienthotellet, Lund.
Vi går upp tidigt första morgonen, samma som A ska få behandling.
För infektionsrisken: slevar och gafflar som folk greppar och släpper, greppar och släpper, men också för de små terroristerna.
De små terroristerna har funnits där sedan A kom hit.
De befann sig i fikarummet när hon checkade in.
Sedan igen vid middagen.
Upp på rummet med bankande hjärta, låsa dörren och tänka ut en strategi: att äta frukost tidigt nästa dag för att slippa dela matsal med dem.
Ett krig i taget, en strid.
Först den här: de nya ryttarna i blodet, PD1-arna.
Vi går upp tidigt men jag är rädd att de små terroristerna ändå ska va där när vi kommer.
Det är det inte.
Vid ett tillfälle tycker jag mig se en komma från hissen, men det var bara en städerska med sin städvagn.

2.
I hissen står ett par läkare i vita rockar när vi stiger in.
AT-läkare, sjuksköterskor, studenter, jag vet inte, vem bryr sig.
De är i vår ålder, det är det som spelar roll.
Vi trycker på våning tre, de ska till fyran.
”En så allvarlig tumör”, säger någon.
”Det var dåligt skött med kommunikationen”, säger någon annan.
Det blir tyst ett ögonblick och dörren går igen.
”Igår drack jag bara en kopp kaffe”, fortsätter en tredje.

3.
Rör efter rör tar de, rör efter rör.
Och den stora nålen, fast det säger den andra sköterskan sedan att de inte hade behövt. Det måste ändå sakta ner på flödet när det väl är dags, och det är dumt att ta den stora nålen när det går bra med den lilla.
Men till en början, det är för testerna, så tappar de rör efter rör. Femton stycken.
Sedan två till, för det visar sig att två av dem var i fel sorts rör.
Men hon ska få nytt.
Blodvärdet är samma som födelseåret, 87.
Redan på 90 har hon fått blodtransfusion förut, och vid operationer.
”Det blir en fin julklapp”, säger läkaren.
Då orkar du mer till jul.

4.
Maskinerna klickar på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig.
De klickar högt på ett sätt som jag inte sett på film.
Klickar som insekter som bygger eller biter, som gnider vingarna mot varandra eller böjer sina ben. Det låter inte direkt ondskefullt: men obönhörligt. Klickandet som berättar att något är på väg, in, på väg in i kroppen. Droppandet går långsamt, men det hörs. Det hörs och snart är det därinne.

5.
”Är det bröstena eller?”
Han säger det högt och tydligt för att överrösta maskinerna.
Jag har precis hjälpt A av med skorna, så jag står med ryggen mot honom.
Det är tur, för det känns som om jag sväljer en bit av mitt ansikte.
Häpnad kanske det rätta ordet är.
Men det blir tydligt gång på gång, att här inne viskar man inte om cancer.
Cancer som norm, som konkret verklighet.
”Nej”, svarar A vänligt, ”det är lymfkörtlarna”.
”Jaha”, kluckar mannen i sängen mitt emot, ”själv är det ju prosatan.”

6.
”Känner du lukten?”, säger A men det gör jag inte.
Lite allmänt sjukhus, ingenting speciellt.
Hon säger: ”jag känner det, jag skulle kunna spy av det om jag ville.”

Vi ser inte samma sak, syrran och jag, när vi ser oss om i rummet.
Vi hör inte orden på samma sätt, vi känner inte samma lukter.

Hon orienterar sig snabbt i rummet.
Där är handdesinfektionen, där är spypåsarna.
Filtarna är gula här, i Norrköping är de grå.
Men annars vet jag inte om det är någon skillnad.

Under dagen köper jag banan och mörk choklad till A, men det är som att det inte går att äta i de här sängarna tror jag.

7.
Maskinerna piper om man rör för hastigt på armen, om droppet ska bytas eller om behandlingen är klar.
En kvinna sitter och sover i en läderfåtölj när vi kommer in, en man ligger på sängen snett mitt emot A:s och skriver på sin laptop. Själv kollar jag och A igenom de senaste klippen från X-factor på youtube.
Behandlingen ska bara ta en halvtimma, men den är sen, den håller på att blandas till, och sedan var det ju blodet.
Snart börjar kvinnan intill att hosta och jag ser att A rycker till: för mig är det en hostning, för A något  annat.
Jag tänker på cellgifterna som hänger som vattenballonger i ställningarna, som hotfulla getingbon, ilskna, redo att spricka, och jag tror att A befarar att kvinnan ska börja spy.
Kanske, om hon gör det, att A gör det också, hinner jag tänka.
Kvinnan börjar inte spy, men snart kryper A ner under sin mössa.

8.
När A fått behandlingen får hon två påsar blod som julklapp.
Vi har varit där sedan halv tio och jag går för att hämta ut lunchen på patienthotellet.
När jag är tillbaka har det röda börjat droppa in.
Jag desinficerar plastbesticken med handspriten och tvättar dem noga.
Kökspersonalen tog dem med handen, såg jag, när de rotades fram ur skåpen i kantinen. Det är som att min blick långsamt suger åt sig av det A berättar, och att jag börjar se bitar av det jag inte själv kan se.

9.
Det känns som att påsen aldrig ska ta slut.
Den droppar och droppar, men långsamt långsamt.
A fryser, men Alvedon klarar hon sig utan.
Nedbäddad i filtar och jackor och halsdukar.
Febern stiger.
Jag hämtar vatten i små plastglas från handfatet i rummet och håller glaset när hon dricker, stödjer hennes huvud.
”Jag känner mig som en kolibri”, säger hon.
Och jag tänker: hon menar nog ett kolli.

10.
Plötsligt ska mannen med prostatan upp och gå.
Hans ögon glittrar när han tipsar om kexen vid kaffeautomaten.
Lutar sig fram, som i förtroende: ”och så kan man ta en klick ost från kylen, det får man.”
Han tar ställningen med cellgifter och rullar ut mot kex med en klick tubost.

11.
När A sover under alla jackor medan blodet fylls på känner jag mig ensam.
Ensam i detta rum som jag inte förstår.
I denna verklighet som jag inte kan dela.
En sköterska kommer in, viskar lågt till mig, undrar om det är okej att hon öppnar fönstret på glänt. Hon ska sprita av madrassen i sängen mitt emot A:s och tycker det ger en obehaglig doft.
Visst, på glänt är nog okej.
I fönstret står en adventsstjärna på fot i vit plast och lyser upp regndropparna på rutan.
Klockan är bara fyra men utanför har kvällen redan mognat.

image

6 reaktioner på ”Gästblogg: En dag på frontlinjen (1)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s