Välkommen tillbaka

Så tittade den fram. När jag som bäst satt i sängen bland skrynkliga lakan och småhulkade till eftertexterna av ”Orange Is the New Black”. Det var ett otippat ögonblick. Jag skulle ju laga mat. Dessutom väntade Joy i vardagsrummet, tålmodigt sittandes vid mattkanten. ”Pellets, pellets, pellets”. Jag vet, jag vet, tänkte jag och gjorde mig redo mentalt. Tog ett djupt andetag, grabbade tag om täcket och lät ena benet lämna sängvärmen. Det var då det hände – det som inte skett på hela sommaren. En liten darrning i bröstkorgen. En pytteförnimmelse som förgrenade sig och liksom skjöt ut i armar och mage. Hela överkroppen pirrade till. Jag drog tillbaka benet, släppte täcket. Visste att matlagningen fick vänta, att Joy skulle bli tvungen att blidka Luca istället. För nu var skrivarlusten tillbaka.

En stor del av sommaren har jag känt mig tom på ord. Kanske för att flera stunder varit bra: bland skratt och äventyr har jag inte haft behov av att dela. Kanske för att flera stunder varit mörka: bland oro och trötthet har skrivarlusten berövats. Kanske för att jag helt enkelt haft en del att stå i.

Sommaren har alltså varit en blandad kompott. En månad i Italien med fantastiskt sällskap, bad, sol, utflykter och god mat. Några dagar på västkusten med vänner, soldränkta klippor och glittrande hav. Resten av tiden i Lund. Någonstans bland alla skratt fick jag bältros. Och med den en klump i magen. Tänk om det här också är ett tecken på återfall? Precis som förra gången, när de brännande blåsorna hintade om en cancer som spred sig?!  Min sista chans, tänkte jag. På papperna är den här stamcellstransplantationen min sista botbara chans. Jag googlade ”hodgkins lymfom återfall allo sct”. På svenska, på engelska. Och ja, det stod fortfarande där. Att sen återstår bara palliativ vård. Det är på pappret, försökte jag. Det är bara på pappret. Ny forskning kommer. Vi är alla olika. Kanske finns min chans därute någonstans. Folk överlever fast att de egentligen blivit dödsdömda. Palliativ vård, det låter så hemskt. 

Jag satt fast där ett tag. Bland mina grubblerier. Solen sken, skratten porlade, palmerna vajade. Jag såg havet från fönstret, men ville helst ligga i soffan och kolla på youtubeklipp med unga människor som snart skulle dö; Claire Wineland, Sam Berns, Jen Sotham. Insupa Stina Wollters sommarprat. Allt detta mod, tänkte jag. Och med ledsagande ord från numera döda förebilder, hittade jag tillbaka igen. Tog mig sakta upp ur soffan, upp ur mina värsta grubblerier och doppade tårna i havet.

Sen dess har jag börjat jobba 25%. Tränat bodypump för första gången på ett år och fryst in bär inför hösten. Jag har också gjort en ny pet-scan och lovat mig själv att nu blir det inga fler på ett tag. Oavsett vad läkaren säger, för varje gång känns det som att scanen tar mer än vad den ger.

I veckan stundar det fruktade besöket. Jag hoppas att det blir ett bra samtal. Och att jag går ut från onkologen med en skön känsla i magen. Utan orden palliativ vård.

8 reaktioner på ”Välkommen tillbaka

  1. Jag gick in med tanken idag att: nu måste jag fråga var du tagit vägen? Härligt att läsa dina ord och du delar både glädje och oro här. Jag önskar dig positiva besked och en höst med lugn och ro och tillförsikt och framtidstro. Kram

    Gilla

    • Hej Therese! Vi synkade varandra :), tack för din omtanke! Förhoppningsvis får jag besked som lägger grunden för en bra höst. Bortsett från bältrosen så har jag inte känt av några särskilda symptom och det är ju ett bra tecken. Hoppas din sommar varit bra och att du landar mjukt i hösten! Kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s