På en stig

Det doftar av barr, regnet hänger i luften. Granar omgärdar och där finns en magisk känsla. Höst som möter sommar med ett vemodigt, beslutsamt och samtidigt rogivande språng. Ingen annan har jag mött på vägen, än så länge är det bara jag.  Då skär ljudsignalen genom luften. Får mig att rycka till – jag som alltid har telefonen på ljudlös. Magin bryts, ska jag ta det? Hemligt nummer, då måste jag. Tvekande; ”Hej det är Anne….”. Så blir vi plötsligt två på denna skogsstig.

”Hej Anne, det här är S, undersköterska från onkologen”.  
”Ja, hej…”. 
”Du har ju egentligen besök på torsdag, men kan du komma imorgon istället, kl 10? Så får du träffa din ordinarie läkare.”
”Det går bra.” Spontandans inombords – självklart vill jag träffa min huvudläkare istället för hans kollega.
”Fint. Och din sambo – kan han också följa med?” Jag blir iskall. Min sambo? Varför frågar hon om jag kan ta med min sambo?
”Öh…ja…ja det tror jag.”
Bra, ta med dig honom. Då är ni välkomna imorgon klockan 10. Hej då!

Hon lägger på. Det blir tyst. Kvar står jag på stigen med en skenande puls och ett blurrigt synfält. Ta med dig din sambo. Jag måste sätta mig på en sten. Myror marscherar förbi vid sidan av foten. Ta med dig din sambo. Jag tar alltid med mig min sambo. Men det är första gången på 6 år som någon specifikt ber mig att göra det. Allt fler myror sluter upp i leden. Jag vill krympa, bli liten, förvandlas till en av dessa barrbärande varelser. Bara vandra fram och tillbaka, till och från stacken. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Hur mycket jag än vrider och vänder på samtalet finns kylan kvar. Det här bådar inte gott.

Jag gör som vanligt.  Vattnar blommorna. Kontrollerar att det finns mat i kylen. Städar Joys bur.  Skriver ”jag måste tyvärr ställa in yogaklassen”-mail och lägger i utkastkorgen. Förbereder mig genom förberedelser. För även om mötet skulle bli katastrof känns det viktigt att blommorna överlever, att Joy ligger skönt och att yogisarna inte kommer till en lärarlös klass.  Efter vissa besked stannar tillvaron upp. Det vet jag ju. Jag vet bara aldrig när.

Dagen därpå vandrar vi genom Lund.Giljotinvandring”,  far det genom huvudet. För den har trots allt något ödesdigert över sig, vår promenad. Vi passerar färgrika skyltfönster och ungdomar på väg mot andra skoldagen. En hund som otåligt väntar utanför Ica. Luca är sammanbiten – jag tror hans klump i magen är större än min. Själv har jag ena hörluren i örat, vaggas av Ajeet Kaur som sjunger om själens odödlighet, Akaal. Kommer det bli en sådan dag? En när tillvaron stannar upp? Jag orkar inte, tänker jag. Jag orkar inte.

Bortsett från nya lampor i taket, så är väntrummet sig likt. Samma radiokanal, samma lukter, samma vita kläder, samma suckar och nervösa ”vrida sig på stolen”-beteenden hos väntande patienter. Onkologen är onkologen. Jag antar att det finns en trygghet i det. Och själv gör jag som vanligt. Dricker några klunkar vatten, tittar på fjärilarna som sitter uppklistrade på väggen och lyssnar spänt efter läkarens steg. Han kommer. Jag försöker avläsa mimiken medan vi hälsar. Dämpad? Glad? Bra? Dåligt? Utan att ha blivit det minsta klokare traskar jag de 8 meterna, kliver in i mottagningsrummet och sätter mig på stolen närmast fönstret. Inväntar domen. Allting är sig likt.

Vi skippar småprat, tar genast tjuren vid hornen. Det visar sig att även pet-resultatet bevarar känslan av status quo. Det finns förhöjd aktivitet i ett par körtlar.  Ett fåtal av dem är förstorade, men bara med några millimeter. Scanen är som vanligt svår att tyda. Paus.

Jo, jag känner mig lättad.

Jag känner mig faktiskt lättad. Säger ”Åh, jag som trodde det skulle vara mycket värre!” och avfyrar ett leende. Läkaren besvarar mig med en besynnerlig blick. ”Det finns alltså misstanke om  sjukdomsprogress, återfall.” Det vet jag såklart. Alltid denna misstanke. Jag menar, jag misstänker det ju själv. Men det är skillnad på att misstänka och att veta. Den skillnaden rymmer hopp. Och ”Ta med dig din sambo” fick mig nästan att sluta hoppas, men nu klamrar jag mig fast igen. Griper tag i min lilla hoppballong och svävar iväg. Vandringen hem känns som en nerförsbacke.

Vad landade samtalet i då? Kort summerat: en biopsi. Jag vet inte när den ska göras. Jag vet inte ens om de kommer åt att sticka, för körtlarna sitter på luriga ställen. Men jag tror det blir en biopsi, jag tror att den sker snart och jag tror att efter den så vet jag. Då får jag svaret på om cancern är tillbaka eller inte. Jag är såklart trött på att vänta. På att leva i ovisshet och behöva göra dessa oändliga kontroller. Men en hoppfull väntan är i alla fall bättre än en tröstlös väntan. Då får livet och tillvaron på något sätt plats ändå.

16 reaktioner på ”På en stig

  1. Håller med föregående kommentar (Lisa)! Du skriver så bra och dina texter fångar mig på ett sätt som jag vet inte vad! Otroligt vad duktig du är 😀 Jag håller tummarna stenhårt för din skull och hoppas på bra besked efter biopsin!
    /En ganska så ny bloggläsare

    Gilla

  2. Jag fortsätter imponeras över din inställning! Har du några tips? Eller är du ”bara härdad”? Jag antar att vi alla har lite svullna lymfkörtlar till och från? Så nu håller jag tummarna att det är nåt helt ofarligt och inte cancer. Jag kollade på klippet du länkade i ett tidigare inlägg, det finns mirakel/ny forskning/alla kroppar är olika❤

    Gilla

    • Tack för värmande ord och tummhållning ❤ ! Precis, svullna körtlar har vi alla lite då och då, särskilt vid infektioner. Läkaren pratade om att aktiviteten och körtelstorleken skulle kunna bero på gvhd-reaktion (har fortfarande lite gvhd i lever och mun)…man kan alltid hoppas!

      När det kommer till inställning så är det en klurig sak. Innan jag blev sjuk hade jag en föreställning om hur jag trodde att jag skulle reagera på svåra händelser, men när jag väl blev sjuk märkte jag att föreställningen inte riktigt stämde. Inställning och mående svänger ju såklart ganska mycket, men generellt sett har jag faktiskt haft lättare för att koppla bort det jobbiga, vara i nuet och hitta hopp än vad jag trodde – det är som en överlevnadsmekanism. Antar också att jag i viss mån blivit härdad under årens lopp, främst på så vis att jag har lärt mig att precis vad som helst kan hända. Ingenting är säkert förrän det är säkert. Tankarna kan måla upp diverse scenarier och sen visar det sig ändå ganska ofta vara något helt annat som händer – på både gott och ont. Jag tror det ger mig hopp. Märker också en stor förändring i mitt mående och mitt sätt att hantera saker sen jag började med yogan. Verkligen. Den ger mig konkreta verktyg, ökad förståelse för tankar och känslor, större självkännedom och hjälper mig bearbeta existentiella frågor. Att t.ex. jobba på min relation till döden har varit en lifechanger (var vettskrämd för döden tidigare). Men det här med tips – svårt, det finns mycket 🙂 ! Några personliga favoriter; att lära sig andas på ett välgörande sätt, att lära sig mer om hur tankar och känslor fungerar (typ psykoedukation), att öva på att vara i nuet (klyschigt, men för mig är det en av de bästa livbojarna när det går!). Att ta en stund för sig själv varje dag och liksom bara våga vara i sitt eget sällskap utan distraktioner tror jag är väldigt viktigt. Äsch, svårt med tips. Jag antar att vi alla får försöka hitta våra små knep för att klara av livets upp- och nedgångar. Hojta till om du har något du själv använder dig av! Kramar

      Gilla

  3. Fina Anne 💖💕var stark och håll hoppet uppe! Jag blev också nervös medan jag läste. Du har kommit så långt och nu kan det bara bli bättre! 💖💕Många varma kramar från Ann-Louise Hedmark

    Gilla

  4. Hej, skickar solstrålar till dig vännen. Hoppas på och håller tummarna på att det väntar goda nyheter på dig.
    Stor kram!💛🌞🍀🍀🍀

    Gilla

  5. Jag tänkte på dig häromdagen. Jag var på ett jobbigt läkarbesök. Inget farligt men ändå mycket emotionellt. Fick kraft av dina ord om att andas, vara här och nu i det svåra, i det lätta och att låta varje stund vara just det den är. Det hjälpte mig mycket, tack för det!

    Jag hoppas svullnaden beror på något helt annat och att det lätta här och nu blir längre och längre alltefter cancern släpper tag om dig, jag hoppas! Kram

    Gilla

    • Tack för all omtanke Therese ❤ ! Och vad fint att du fick kraft av orden, det gör mig glad. Lider med dig när det kommer till läkarbesöket, känner mig sällan så sårbar och utsatt som under dessa möten (oavsett vad det gäller). Hälsan är ju det viktigaste vi har. Hoppas hur som helst att det känns bättre nu ! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s