Biopsidags

Den här dagen spenderades uppe bland molnen. Så kändes det i alla fall när jag låg på sjukhusets ankomstavdelning, tryggt nerbäddad med utsikt från sjätte våningen. En ny värld vecklade ut sig. Det var jag, kyrktornet och 82-årige Buster.

Jag måste säga att det var en fin stund.  Allt kändes så lungt och stilla, som om Lund precis höll på att vakna fast att klockan redan slagit 8:15. Sköterskor tassade runt, Buster hostade lite i sitt hörn. Fåglarna cirkulerade på en nästan molnfri himmel. När jag några minuter senare rullades iväg mot läkare och biopsiverktyg, kände jag mig zen. Som om det här var en ”unna mig”-dag och en härlig massageupplevelse väntade runt nästa krök.

Lika zen var jag inte när jag kom tillbaka. En timme med ultraljud, 2 dm långa nålar och den s.k biopsipistolen gjorde sitt. ”När vi trycker smäller den som en mindre pistol”, fick jag veta. Och så var det som behövde sägas sagt. Två gånger small det, jag fick ett litet förband i höjd med solarplexus och sen rullades jag tillbaka till min fönsterplats. Himlen fanns kvar, kyrktornet och Buster fanns kvar.  Jag fick en smörgås med ost och lite juice. En mjuk order om att ligga någorlunda still i fyra timmar. Med smörgåsen i ena handen och en bok i den andra, blev stunden sakta men säkert fin igen.

Nu återstår bara väntan på svar, tror det tar en vecka. Usch, det telefonsamtalet ser jag inte fram emot. Men vem vet – det kanske blir ett samtal värt att fira.


Ps. Stort tack för all omtanke! Er närvaro, era hälsningar och kommentarer betyder väldigt mycket!

22 reaktioner på ”Biopsidags

  1. Åh, vad jag skulle vilja vara mer som du är. Jag är mer typen som drar ner rullgardinen när livet jävlas. (Jag förstår att du gör det ibland, men du landar ändå alltid med fötterna ner)
    Trots att vi inte känner varandra önskar jag att kunde göra något för dig. Jag brukar undra om det finns något som skulle vara till hjälp när situationen är så speciell.
    Varma hälsningar Lisa Persson

    Gilla

    • Tack för omtanken Lisa! Det gör mig rörd att du och andra engagerar sig trots att vi aldrig träffats. Bara det betyder väldigt mycket. Det är en bra fråga det där – finns det något konkret man kan göra för att hjälpa? Har funderat på den hela dagen :). Jag tror att för min del så räcker kommentarer och hälsningar långt. Att få tips om böcker, poddcasts, dokumentärer, spel etc. när jag tex. är sjukskriven och sängliggandes. Min stora tröst när jag är på sjukhus är att kolla ”boklådan” på onkologen eller botanisera bland nya tidningar (som sällan finns), så jag bli väldigt glad när folk har skänkt böcker eller annat läsbart till avdelningarna där jag vistas. Förra hösten betydde det också mycket att mina föräldrar fyllde upp frysen med diverse ätbara grejer i samband med stamcellstransplantationen. Att stötta organisationer som t.ex. Ung Cancer är också otroligt värdefullt, de gör så mycket bra konkret. Under detta året har jag bl.a fått stipendier så att jag kunnat göra saker (jag annars inte skulle ha råd med) som gett mig mening, sammanhang och utgjort en betydande del av min rehabilitering. Men det viktigaste är ändå att människor vågar vara närvarande och stå kvar. Vågar fråga hur det är, prata om svåra saker även det är lätt att känna sig maktlös och man är rädd för att ”göra fel”. Ja, det är inte enkelt det där. Tack för att du frågar ❤ !

      Gilla

  2. Åå vad jag håller tummarna för att du får ett positivt telefonsamtal❤️Du är såå värd det,efter allt du går och gått igenom. Vi känner inte varandra men ändå känns det som att jag känner dig när jag nu följt dig ganska länge. Önskar jag kunde stötta dig mer än med bara skrivna ord. Jag vill ge dig en lång varm kram om vi nån gång skulle träffas💕☺️Men just nu får jag skicka den här istället. Ha en fin helg och försök fylla den med all positiv energi du bara kan, och med sånt du tycker om att göra. Vi är många som håller alla tummar och tår nu! Kraaaam❤️Fina du!

    Gilla

    • Tack Ann-Louise! Jag är så tacksam över att ha fått komma i kontakt med er alla via bloggen. Ert stöd och närvaro känns! Att bli allvarligt sjuk kan stundtals vara en rätt ensam process – du hamnar liksom utanför många vardagliga sammanhang när sjukdomen förändrar förutsättningarna (särskilt som ung). Bloggen för mig har många gånger varit ett sätt att skapa mening och sammanhang, särskilt när jag varit som sjukast. Och bara vetskapen om att folk faktiskt läser – individer jag aldrig träffat! – och vill ta del av det som pågår betyder så mycket <3. Jag hoppas att vi någon gång möts i verkliga livet! Ska försöka fylla helgen med energigivande saker och planerar bl.a att gå på bakluckeloppis (surprise ;)), hålla yogaklass för ryggmärgsskadade, träffa en vän och läsa böcker. Så det blir nog bra :). Hoppas du får en fin helg! Kramar ❤

      Gilla

    • Haha, ja själva biopsin blev något utav en realitycheck (”jösses här ligger jag och blir ”skjuten” med nålar i buken”).Slapp dock narkos, så det var skönt att ingreppet inte var så stort trots allt. Bara att hålla tummarna! ❤

      Gilla

  3. Anne- Nu är det din tur. Dax att få positiva besked! Tänker jättemycket på dig och hoppas att allt blir bra. 😍Många kramar Kerstin

    Gilla

  4. Kära Anne. Jag ser framför mig att du lever ett gott liv i framtiden med din sambo. Kanske med barn…adopterade eller kanske med hjälp av äggdonation, surrogatmamma eller liknande. Jag hoppas att det blir så, det förtjänar du verkligen. Följer din blogg sedan länge och är med i Hodgkinsgruppen på fb som anhörig. Kramar Louise

    Gilla

    • Tack Louise! Vad fint att du kikar in här, du är en klippa i gruppen! Jag hoppas så innerligt att framtiden blir ljus, just barnlösheten är min stora sorg och att någon gång få bli mamma…det om något hade varit ett mirakel! Stor kram ❤

      Gilla

  5. Åh, Anne, jag hoppas av hela mitt hjärta att du går ett positivt samtal nästa vecka. Och att du kan stå ut med väntan. Jag har (som vanligt) lite boktips om du behöver uppslukas:
    Christina Leonora Skov – den som lever stilla
    Merete Pryds Helle – Folkets skönhet
    Linda Boström Knausgård – Oktoberbarn

    Gilla

  6. Fina Anne! Jag håller alla tummar och tår jag har på att du får ett positivt besked! Jag tänker på dig, många kranar till dug och Luca! ❤️

    Gilla

  7. Hej! Blir så glad och inspirerad av dig, att du vågar dela med dig av allt det jobbiga med oss helt okända. Tycker det är så modigt, kanske på grund av att jag själv tenderar att hålla det mesta inom mig, speciellt jobbiga saker. ”Ingen ska få veta”. Blir därför så tacksam att det finns människor som du, som vågar dela med sig av jobbiga och svåra saker.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s