På en stig

Det doftar av barr, regnet hänger i luften. Granar omgärdar och där finns en magisk känsla. Höst som möter sommar med ett vemodigt, beslutsamt och samtidigt rogivande språng. Ingen annan har jag mött på vägen, än så länge är det bara jag.  Då skär ljudsignalen genom luften. Får mig att rycka till – jag som alltid har telefonen på ljudlös. Magin bryts, ska jag ta det? Hemligt nummer, då måste jag. Tvekande; ”Hej det är Anne….”. Så blir vi plötsligt två på denna skogsstig.

”Hej Anne, det här är S, undersköterska från onkologen”.  
”Ja, hej…”. 
”Du har ju egentligen besök på torsdag, men kan du komma imorgon istället, kl 10? Så får du träffa din ordinarie läkare.”
”Det går bra.” Spontandans inombords – självklart vill jag träffa min huvudläkare istället för hans kollega.
”Fint. Och din sambo – kan han också följa med?” Jag blir iskall. Min sambo? Varför frågar hon om jag kan ta med min sambo?
”Öh…ja…ja det tror jag.”
Bra, ta med dig honom. Då är ni välkomna imorgon klockan 10. Hej då!

Hon lägger på. Det blir tyst. Kvar står jag på stigen med en skenande puls och ett blurrigt synfält. Ta med dig din sambo. Jag måste sätta mig på en sten. Myror marscherar förbi vid sidan av foten. Ta med dig din sambo. Jag tar alltid med mig min sambo. Men det är första gången på 6 år som någon specifikt ber mig att göra det. Allt fler myror sluter upp i leden. Jag vill krympa, bli liten, förvandlas till en av dessa barrbärande varelser. Bara vandra fram och tillbaka, till och från stacken. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Hur mycket jag än vrider och vänder på samtalet finns kylan kvar. Det här bådar inte gott.

Jag gör som vanligt.  Vattnar blommorna. Kontrollerar att det finns mat i kylen. Städar Joys bur.  Skriver ”jag måste tyvärr ställa in yogaklassen”-mail och lägger i utkastkorgen. Förbereder mig genom förberedelser. För även om mötet skulle bli katastrof känns det viktigt att blommorna överlever, att Joy ligger skönt och att yogisarna inte kommer till en lärarlös klass.  Efter vissa besked stannar tillvaron upp. Det vet jag ju. Jag vet bara aldrig när.

Dagen därpå vandrar vi genom Lund.Giljotinvandring”,  far det genom huvudet. För den har trots allt något ödesdigert över sig, vår promenad. Vi passerar färgrika skyltfönster och ungdomar på väg mot andra skoldagen. En hund som otåligt väntar utanför Ica. Luca är sammanbiten – jag tror hans klump i magen är större än min. Själv har jag ena hörluren i örat, vaggas av Ajeet Kaur som sjunger om själens odödlighet, Akaal. Kommer det bli en sådan dag? En när tillvaron stannar upp? Jag orkar inte, tänker jag. Jag orkar inte.

Bortsett från nya lampor i taket, så är väntrummet sig likt. Samma radiokanal, samma lukter, samma vita kläder, samma suckar och nervösa ”vrida sig på stolen”-beteenden hos väntande patienter. Onkologen är onkologen. Jag antar att det finns en trygghet i det. Och själv gör jag som vanligt. Dricker några klunkar vatten, tittar på fjärilarna som sitter uppklistrade på väggen och lyssnar spänt efter läkarens steg. Han kommer. Jag försöker avläsa mimiken medan vi hälsar. Dämpad? Glad? Bra? Dåligt? Utan att ha blivit det minsta klokare traskar jag de 8 meterna, kliver in i mottagningsrummet och sätter mig på stolen närmast fönstret. Inväntar domen. Allting är sig likt.

Vi skippar småprat, tar genast tjuren vid hornen. Det visar sig att även pet-resultatet bevarar känslan av status quo. Det finns förhöjd aktivitet i ett par körtlar.  Ett fåtal av dem är förstorade, men bara med några millimeter. Scanen är som vanligt svår att tyda. Paus.

Jo, jag känner mig lättad.

Jag känner mig faktiskt lättad. Säger ”Åh, jag som trodde det skulle vara mycket värre!” och avfyrar ett leende. Läkaren besvarar mig med en besynnerlig blick. ”Det finns alltså misstanke om  sjukdomsprogress, återfall.” Det vet jag såklart. Alltid denna misstanke. Jag menar, jag misstänker det ju själv. Men det är skillnad på att misstänka och att veta. Den skillnaden rymmer hopp. Och ”Ta med dig din sambo” fick mig nästan att sluta hoppas, men nu klamrar jag mig fast igen. Griper tag i min lilla hoppballong och svävar iväg. Vandringen hem känns som en nerförsbacke.

Vad landade samtalet i då? Kort summerat: en biopsi. Jag vet inte när den ska göras. Jag vet inte ens om de kommer åt att sticka, för körtlarna sitter på luriga ställen. Men jag tror det blir en biopsi, jag tror att den sker snart och jag tror att efter den så vet jag. Då får jag svaret på om cancern är tillbaka eller inte. Jag är såklart trött på att vänta. På att leva i ovisshet och behöva göra dessa oändliga kontroller. Men en hoppfull väntan är i alla fall bättre än en tröstlös väntan. Då får livet och tillvaron på något sätt plats ändå.

Välkommen tillbaka

Så tittade den fram. När jag som bäst satt i sängen bland skrynkliga lakan och småhulkade till eftertexterna av ”Orange Is the New Black”. Det var ett otippat ögonblick. Jag skulle ju laga mat. Dessutom väntade Joy i vardagsrummet, tålmodigt sittandes vid mattkanten. ”Pellets, pellets, pellets”. Jag vet, jag vet, tänkte jag och gjorde mig redo mentalt. Tog ett djupt andetag, grabbade tag om täcket och lät ena benet lämna sängvärmen. Det var då det hände – det som inte skett på hela sommaren. En liten darrning i bröstkorgen. En pytteförnimmelse som förgrenade sig och liksom skjöt ut i armar och mage. Hela överkroppen pirrade till. Jag drog tillbaka benet, släppte täcket. Visste att matlagningen fick vänta, att Joy skulle bli tvungen att blidka Luca istället. För nu var skrivarlusten tillbaka.

En stor del av sommaren har jag känt mig tom på ord. Kanske för att flera stunder varit bra: bland skratt och äventyr har jag inte haft behov av att dela. Kanske för att flera stunder varit mörka: bland oro och trötthet har skrivarlusten berövats. Kanske för att jag helt enkelt haft en del att stå i.

Sommaren har alltså varit en blandad kompott. En månad i Italien med fantastiskt sällskap, bad, sol, utflykter och god mat. Några dagar på västkusten med vänner, soldränkta klippor och glittrande hav. Resten av tiden i Lund. Någonstans bland alla skratt fick jag bältros. Och med den en klump i magen. Tänk om det här också är ett tecken på återfall? Precis som förra gången, när de brännande blåsorna hintade om en cancer som spred sig?!  Min sista chans, tänkte jag. På papperna är den här stamcellstransplantationen min sista botbara chans. Jag googlade ”hodgkins lymfom återfall allo sct”. På svenska, på engelska. Och ja, det stod fortfarande där. Att sen återstår bara palliativ vård. Det är på pappret, försökte jag. Det är bara på pappret. Ny forskning kommer. Vi är alla olika. Kanske finns min chans därute någonstans. Folk överlever fast att de egentligen blivit dödsdömda. Palliativ vård, det låter så hemskt. 

Jag satt fast där ett tag. Bland mina grubblerier. Solen sken, skratten porlade, palmerna vajade. Jag såg havet från fönstret, men ville helst ligga i soffan och kolla på youtubeklipp med unga människor som snart skulle dö; Claire Wineland, Sam Berns, Jen Sotham. Insupa Stina Wollters sommarprat. Allt detta mod, tänkte jag. Och med ledsagande ord från numera döda förebilder, hittade jag tillbaka igen. Tog mig sakta upp ur soffan, upp ur mina värsta grubblerier och doppade tårna i havet.

Sen dess har jag börjat jobba 25%. Tränat bodypump för första gången på ett år och fryst in bär inför hösten. Jag har också gjort en ny pet-scan och lovat mig själv att nu blir det inga fler på ett tag. Oavsett vad läkaren säger, för varje gång känns det som att scanen tar mer än vad den ger.

I veckan stundar det fruktade besöket. Jag hoppas att det blir ett bra samtal. Och att jag går ut från onkologen med en skön känsla i magen. Utan orden palliativ vård.

Förberedelser och ett tips

Packning pågår. Som alltid ger jag mig på detta hatkärleks-uppdrag med inställningen att ”nu ska jag minsann packa lätt”. Som alltid slutar det med att väskan landar på maxvikt. Bara att acceptera faktum: just packning är inte min grej. Men det gör inte så mycket, för Lucas väska väger hälften och vi brukar byta. Han drar den tunga och får ”reseträning” (som jag så fyndigt motiverar bytet med), jag drar den lätta och behöver inte ta tag i min klädbeslutsångest förrän palmer vajar utanför fönstret. Win win.

Det ska bli så otroligt, underbart, fantastiskt skönt att komma iväg. Halleluja! Behovet att bara åka bort från sjukhus och annat sjukdomsrelaterat är större än störst. Allt går ju såklart inte att lämna hemma, så som mindre roliga provsvar och pet-scans, men jag tror ärligt talat att havsbrus, pizza, grymt umgänge och italian vibes kan dämpa det mesta. Eller rättare sagt: det vet jag. I Italien är jag frisk.

Just det. Jag vill tipsa om ett TED-talk jag såg häromdagen:

En kvinna med hodgkins lymfom som fått flera återfall. Hennes ord var precis vad jag behövde. Nu ska jag lägga en sista hand vid packningen – kanske ta ut alternativt lägga till en t-shirt eller två. Om en dag trampar jag förmodligen runt barfota på stranden och avnjuter solnedgången. Eller slukar en kula pino pinguino från glassbaren runt hörnet. Arriverderci.

Fler besked

Skit också. Läkaren ringde precis med lagom roliga nyheter, tydligen är mitt TARC-värde förhöjt. Och TARC är en indikator för att hodgkins fortfarande härjar runt i min kropp. Hur är det möjligt? Hur kan cancern liksom överleva…allt?Ta inte ut något i förskott” sa läkaren. Nej, jag vet, jag försöker. Men just nu har jag svårt att inte se den femtioelfte behandlingen framför mig. Suck. Samtalet mynnade hur som helst ut i något så oväntat som…trumvirvel…en ny PET-scan! Augusti kommer förgyllas med detta spännande tilltag – tror det blir min 31:e vistelse i röret. Sorry för ironin, men dessa scans förföljer mig. Ovissheten förföljer mig. Blir bara trött. Tar det aldrig slut?

På något vänster fortsätter livet i alla fall. Jag försöker tänka ”inte säkert att det är återfall, inte säkert att det är återfall” medan jag packar väskan och beger mig mot huvudstaden. Sista yogautbildningen för den här terminen väntar. Och om 8 dagar befinner jag mig bland cappuccinos, palmer, hav och tomater som smakar tomater. Italien blir min respit, där – 1887 km från sjukhuset – är TARC-värden bara tarcvärden.

Hejdå från en Anne som såg ut såhär för en vecka sedan, men som numera är nyklippt.


Luca tyckte jag såg ut som en dam med permanent. Jag förstod inte vad han menade. Tills jag såg fotot bakifrån. Ja ok. En klippning var på sin plats.

Kontroller och besked

Den här dagen går inte till historien som världens bästa. Inte världens sämsta heller. Kan bara konstatera att det är skönt att den är över.

Det hela började med att jag traskade mot hudkliniken på morgonkvisten. Den årliga kontrollen av min födelsemärken stod på agendan – kanske inte bästa tajmingen med tanke på att dagen också skulle bjuda på nervkittlande resultat från den senaste pet-scanen. Tanken på att hantera två olika läkarmöten och två olika cancertyper på samma dag kändes aningen mastig. Men med yogamusik i öronen traskade jag i alla fall iväg mot sjukhuset, poserade framför en specialkamera och fick se en del av födelsemärkena i närbild. Resultatet från den undersökningen var tvetydigt; 5-6 märken hade blivit betydligt mörkare, men det kan bero på alla behandlingar jag fått det senaste året. Med orden ”Vi kan inte ta bort allihopa, så vi får helt enkelt hålla lite extra koll. Välkommen tillbaka om 6 månader”, traskade jag ut från hudmottagningen. Satte yogamusiken på högsta volym och passade på att skicka iväg ett par oklart riktade böner om att hålla alla maligna melanom på behörigt avstånd. Ingen upprepning av 2015 års upplevelser TACK.

Väl hemma hann jag koka en kopp te innan det var dags för telefonmöte. Min läkare från onkologen ringde och deklarerade att ”Det finns ett par körtlar som visar på överaktivitet, inget är förstorat. Vi får ta en ny kontroll om 3 månader.Nähä. Säger du det!? Vilken överraskning. För att förtydliga denna ironiska tanketråd; under dessa år har ca. 90 % av mina tidigare pet-scans visat på aktivitet och varje gång mynnar det ut i att man inte kan säga vad aktiviteten beror på och att jag därför måste göra en ny kontroll några månader senare. Värdelöst. Och väldigt energikrävande.  Mer terroriserande än cancern i sig. Därför förklarade jag att dessa pet-scans stjälper mer än de hjälper i mitt fall och att jag är högst tveksam till att göra någon mer. Vi får se hur det blir när augusti närmar sig. Hur som helst ett föga överraskande resultat och min läkare verkar inte särskilt oroad (”det kan ju bero på alla behandlingar, på en infektion, kanske på yogan eller något annat”). Stort minus dock att den röntgenläkare som analyserar bilderna skriver att jag troligtvis fått ett återfall.  Men å andra sidan är det så det brukar stå i mina röntgensvar. Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt. Inget som lite glass, kaningos och en ”nu får det f*n räcka”-springtur inte kan råda bot på  liksom.

Sen är det såklart surt ändå. Jag hade ju så gärna velat ha ett fläckfritt resultat och kunnat gå vidare i livet med stora kliv.

BIld från 2016. Ta bort lite av håret och spänsten i benen, så har ni ett foto från dagens springtur.

Med ny kraft och vitalitet

Nio dagar på norska nordkusten gjorde susen. Nu är jag så gott som ny! Jag har träffat fantastiska människor, fått perspektiv, börjat springa igen (!), blivit inspirerad, ätit mungbönsgryta till lunch och middag (varje dag), snakket norsk, känt hjärtat smälta i närheten av små killingar, fyllt på med massor av yoga och meditation, klättrat i berg, haft kul och bara känt mig  så otroligt levande.

Under dessa dagar påbörjade jag alltså min steg 2 utbildning som lärare i kundaliniyoga. Utbildningen löper under minst två år, består av fem moduler och fokus för den här gången var stress och vitalitet. Klockrent för mig som just nu försöker bygga upp en vardag efter stamcellstransplantationen. Att dessutom få komma iväg och omfamnas av den natur som Nordnorge bjuder på, ja det gjorde ju helt klart sitt. Lugnet kommer liksom av sig själv.

Ut på tur.


Mina fantastiska lärare Viveka Pasquier och Maja Tellgård.


Jag passade på att hålla en av morgonklasserna. En kjempeflott opplevelse!


Här har ni hela gänget.

Efter dessa fantastiska dagar försöker jag nu anda in i vardagen igen. Något utav en utmaning, för imorgon väntar nämligen pet-scan och på torsdag är det dags för läkarbesök, vaccination, provtagning etc. Men med yogan i ryggen känner jag mig ändå tillfreds och grundad på något sätt. Det får helt enkelt bli som det blir. Svaret på scanen får jag den 20:e. Hyggelig tirsdag!

Sex månader

Snart ett halvår sen transplantationen! Känns skönt att distansen mellan det gamla och det nya ökar. Att jag successivt lämnar diverse biverkningar bakom mig och börjar blicka framåt i större utsträckning. Och på det hela taget verkar jag faktiskt ha kommit ganska lindrigt undan. Efter ca. 182 dagar så är det mest lite gvhd i munnen, lågt hb-värde och viss trötthet som jag tampas med. Infektionskänsligheten hänger kvar, men det blir bättre på den fronten. Sen är det klart att oron inför kontrollerna finns där, allt är ju så ovisst, men efter 5 år i branschen har jag fått öva på att ta det som det kommer. Och just nu känns livsutrymmet ganska rymligt jämfört med för några månader sedan. Jag går mina promenader, träffar vänner, åker tåg, yogar, går i jobbtankar och planerar sommaren. Om två dagar beger jag mig dessutom till Lovund (Norge) för att påbörja min steg 2 utbildning i kundaliniyoga. Som jag har längtat! Det har varit en av ”kämpa på”-morötterna de senaste halvåret, så jag är fantastiskt glad över att det äntligen är dags – att jag faktiskt kommer kunna åka! Ser det som en del av min rehabilitering, för helt ärligt lämnar rehabiliteringsmöjligheterna via sjukvården rätt mycket att önska. Så jag får liksom försöka hitta mina egna vägar. Hur som helst, är säker på att det här äventyret kommer bli både stärkande och magiskt!

Här har ni förresten min nuvarande frisyr. Det tar sig.


Alltid spännande att se vad det är för hårstruktur som tittar fram efter cellgifterna, förra gången blev det rätt lockigt. De senaste veckorna har jag betraktat min frilla och konstaterat att ”det blir nog en rak historia trots allt”. Tills jag sa det till Luca och han fotade baksidan av mitt huvud.


Åh, här har jag visst levt i en illusion! Lockarna verkar vilja titta fram den här gången också. Helt klart onsdagens höjdpunkt!

Loppispremiär

I min värld finns det framförallt tre säkra vårtecken. När vitsipporna blommar. När gruset sopas bort och man kan åka inlines igen (nu var det visserligen ca. 12 år sedan jag åkte, men vissa barndomsminnen sitter som gjutna). Och givetvis, när utomhusloppisarna åter förgyller tillvaron! Ni som har hängt med ett tag vet att jag i princip börjar spontandansa så fort ordet loppis nämns. Det är liksom samba för själen. Ja, jag blir faktiskt lite som förbytt där på loppisen.  Samba-Anne och jägar-Anne tar över. De samexisterar medan jag orienterar mig fram i jakten på fynd. Sinnena skärps och med pokerface lägger jag upp mina prut-strategier. När de där riktiga fynden dyker upp så finns liksom inga moln på himlen. Det är som varm choklad med vispgrädde, som en snorklingstur bland färgglada fiskar, som första vårsolen, som när en ny säsong av favoritserien släpps. Allt det där på samma gång. Det är helt enkelt få stunder som slår en bra loppisdag.

I helgen var det alltså äntligen dags. Jag gjorde mig redo för premiärernas premiär. Men istället för att göra en lista på ”saker jag behöver” och preppa väskan med mynt och påsar, så samlade jag ihop alla galgar och belägrade hallen med 5 stycken flyttkartonger. Jag lockade ner föräldrarna från Göteborg och lyckades på så vis få tillgång till både bil, bord, klädstång och extra hjälp. Den här gången skulle det nämligen säljas – inte köpas. Tack vare Marie Kondo bör tilläggas (eller som Luca brukar säga: ”Det är den där Maries fel”). Jag gjorde ju en storrensning efter jul, vilket var välbehövligt med tanke på min loppispassion. Hur som helst, så här såg det ut när jag axlade försäljarrollen på premiären.


Det kunde ju ha varit lite varmare. Och låt er inte luras av ”prydligheten”. Bilden togs efter ungefär 1,5 timme när den värsta rusningen var förbi. Folk är som galna där på morgonkvisten.  Här hade jag t.ex. precis sålt min gedigna, 22 år gamla suddgummisamling.

Bjuder på ett litet smakprov av samlingen, här har ni ca. 10 %.

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att aldrig underskatta konsumenterna, i princip vad som helst kan säljas på loppis. Mot slutet av förmiddagen så var det bara lite krafs kvar som skänktes till Emmaus. Därmed är loppispremiären gjord och ordningen återställd – min balkong ser återigen ut som en balkong och jag har en hel hög växelpengar till nya loppisfynd. Tummen upp!

Praliner

Min experimentlust i köket håller fortfarande i sig. De senaste dagarna har det varit chokladinspirerade bakverk som gäller och ett av recepten fick mig verkligen på fall. Med betoning på verkligen. Så här kommer ett tips till alla sötsugna chokladälskare där ute! Lyxiga praliner med krämig, mousseliknande fyllning.


Den hemliga ingrediensen? Svarta bönor! Men låt inte detta avskräcka – Luca mumsade i sig två på raken med ett njutningsfullt ”mmmm”:ande. Och han är kräsen. Dessutom, hur fantastiskt är det inte med praliner som kan ätas som proteinrika mellanmål? Winwin-situation enligt min mening! Nu till receptet.

Ingredienser (ca. 15-20 praliner):
400g svarta bönor
3-4 msk honung eller agavesirap
1,5 msk kokosolja
1 dl kakao
1 dl russin eller dadlar
150 g mörk choklad
lite salt
valfri topping (tex. riven kokos, nötter, gojibär, frön)

Alternativ: Om du vill kan du smaksätta pralinerna med te.x. lite pressad apelsin, hallon eller något kryddmått vaniljextrakt.

Gör såhär:
Skölj bönorna. Blanda dem med honung/agavesirap, kakao, kokosolja (smält),  russin/dadlar och ev. smaksättning. Mixa med stavmixer eller i en matberedare, smeten ska vara jämn och klibbig. Låt sedan smeten vila i kylskåp ca 1 h. Rulla därefter bollar av smeten och doppa dem i smält choklad (tips; använd en tesked för att vända pralinerna i chokladen). Garnera med valfri topping och låt pralinerna stelna. Förvara i kyl eller frys. Enjoy!

Time out

Det börjar med ett sjukhusbesök. En våg som visar -1kg i viktnedgång och en läkare som påpekar att jag fortfarande är anemisk. Mitt hb ligger på 95, normvärdet är 120-150. Inget ovanligt med tanke på all behandling du fått, förhoppningsvis stiger värdet någon gångMen var försiktigt när du reser dig upp. Sen slussas jag vidare till provtagningsrummet, där finns en ny ultraljudsaparat som sköterskan vill testa. För att se om du har några andra blodkärl i armen som vi kan sticka i. Så slipper vi tära på det där som vi alltid tar. Ja, ok. Allteftersom visar det sig att jag är första testpatienten – alltid en halvrolig upptäckt att göra. Biblioteket, tänker jag. Vårblommor, loppis, Lovund, choklad, snorkling, djupa andetag, vinägerchips, Joy som gör mysljud. En halvtimme senare kan jag i alla fall lämna rummet med ett par stuckna armar och en ökad kunskap om vener, artärer och ultraljudsmaskiner.  Ibland förbannar jag min snällhet.

Sen har vi Pet-scanen också. När jag vandrar ut från hematologen, när jag tar mig vidare genom korridorerna och passerar avd. för strålningsfysik – då gör den sin explosiva entré. The scanxiety. Jag hade hoppats på att slippa den där sörjan, ovissheten kring lysande körtlar som kan vara antingen cancer eller någon helt ofarlig process i kroppen.  Men nu har jag ett datum i början av maj. Det känns sådär. Jag skulle ju egentligen bara göra en uppföljningskontroll med sk. CT-scan och detta först efter sommaren, men min läkare har tänkt om. Efter viss diskussion sa jag ja – det kanske inte lyser alls. Det kanske ser helt bra ut. ”Ja, mirakel kan ju ske” skrockar en av sinnets råare tankar. Jag vill helst inte veta.

På biblioteket finns i alla fall boken som jag suktat efter. Och väl hemma skyltar svt-play med en ny säsong av ”Lerins lärlingar”. Jag har egengjorda praliner i kylen och en förbannat skön säng. Joy ligger utsträckt under bordet och gör sina tuggmysljud. Jag får väl vara anemisk då. Ha sönderstuckna armar, en vikt som inte tar sig och en pet-scan som lurar runt hörnet. Fine. Idag resignerar jag och väntar på bättre tider.


Bild från 2016