Besked

Vi går rakt på sak. Det ser inte bra ut. Cancern är med största sannolikhet tillbaka. Jag kommer göra ett nytt biopsiförsök i veckan, men jag tror inte det förändrar något. Det preliminära planen är att påbörja nya cellgiftsbehandlingar så snart som möjligt och – om vi lyckas få bort all cancer – tillföra ytterligare stamceller från min syster i ett försök att provocera fram en gvh-reaktion. Det finns fortfarande en liten chans till bot. Den känns minimal, men det är den chansen jag har. Misslyckas det kan vi prova med immunterapi igen. That’s it. Om inte ett någon mirakulös ny behandling dyker upp förstås. Det kan man ju alltid hoppas på.

De senaste två åren har jag vetat att min situation inte ser särskilt ljus ut. Men det har aldrig känts så förrän nu. Jag börjar förstå med både kroppen och hjärnan – den här cancern kan bli min död. Förbannat tungt. Och mer än så räcker inte orden till.

Mindo

Det här inlägget har jag längtat efter att skriva. Ni skulle bara veta, det finns så många stunder. När jag låg isolerad på hematologen, när jag knappt kunde få i mig mat, när dagens höjdpunkt var att gå två vändor i en sjukhuskorridor och kanske få kontakt med andra patienter. När jag med trytande ork tog mig igenom  grådaskiga vintermånader. När jag kände mig ensam för att alla andra var på jobbet/skolan medan jag själv låg hemma utan ett sammanhang. Då längtade jag och tänkte att det kommer en dag när livet är annorlunda och jag får skriva det här inlägget. En dag ska jag dela med mig av det som ger mening och hopp om en framtid under perioder när tillvaron knappt känns värd att genomleva.

Jag är så förbannat stolt. Att jag vågat följa hjärtat, lyssna på intuitionen istället för att låta intellektet styra med dess måsten, borden och begränsande tankar.  Att jag har genomfört det här trots att jag behövt kliva in på en ny arena, vara osäker, göra en massa fel. Jag är stolt, för när sjukvården inte räcker till med sin rehabilitering och eftervård, har jag på egen hand hittat saker som stärkt mig. Och jag är fascinerad – tänk att något kreativt kan få växa fram och spira när livet är som tuffast. Det finns en livskraft i det.

Så kära vänner, nu är det dags. Med bultande bröst och pirr i magen tar jag steget, gör en trumvirvel och presenterar mitt hjärteprojekt…..Mindo! Mitt alldeles eget företag med sin alldeles egna hemsida! Det har krävts blod, svett och tårar. Många gånger har jag velat ge upp – för vad kan jag egentligen om domän, SEO, SSL certifikat, programmering, webbhotell (?) – men när något känns rätt så går det inte att avbryta. För mig är det här inte ”bara” ett företag eller ett jobb, det går djupare än så, det touchar ett existentiellt plan. Bidrar med hopp och ger näring åt drömmar om en framtid då jag slipper sjukhus och får möjlighet att göra det jag vill i större utsträckning än nu. Så ta er en titt på hemsidan om ni är nyfikna. Och gilla gärna facebooksidan – det skulle göra mig glad!



Hemsida: www.mindo.nu

Om ni vill hålla er uppdaterade om mina projekt via Mindo, så gilla facebooksidanhttps://www.facebook.com/mindo.nu/.

 

 

En vilsam lördag

Lördagsmorgon och idag valde jag soffan istället för marknaden. Tröttheten är överväldigande. Jag hoppas det beror på en intensiv jobbvecka och inte en eventuell cancer. Det är en märklig känsla det där: att gå runt och kanske vara sjuk. Kanske dödligt sjuk dessutom. Att ha något i kroppen som tär och förgör utan att känna av det. Eller känner jag av det? Jag letar symptom: knölar, tappade kilon, nattsvettningar. Mäter tempen, analyserar tröttheten. Var det såhär jag kände i samband med mina andra återfall? Jag klämmer, mäter och känner utan att bli särskilt mycket klokare. De säger att jag med högsta sannolikhet är sjuk – är jag sjuk? Men sen sitter jag ändå där på morgonen – i lätt meditationsställning med mitt andetag, min kanin, mina tända ljus –  och känner livet bulta. Då undrar jag vad ”sjuk” egentligen är.

Denna vecka har det i alla fall gått framåt med undersökningarna. Jag fick en akut pet-scan tid och gjorde min 35:e (?) omgång i torsdags. Det tog emot. Verkligen. Jag hade ju lovat mig själv att sätta stopp för den här onda pet-scan spiralen som är så tärande. Men för att kunna göra en ny biopsi och få ett säkert besked så behövs en aktuell scan. Och jag vill inte börja behandla innan jag vet. Valet stod alltså mellan pest och kolera. Det blev en pet och nu är den gjord. Jag ringde också till hematologen och bad om en mötestid för besked. La till några väl valda ord om vikten av att öka patientens känsla av hanterbarhet och förtydligade för säkerhetsskull att ”nu får det banne mig vara nog med att behöva gå runt och vänta på telefonbesked”. Det resulterade i ett läkarbesök den 10:e oktober.

Jaha. Det var en kort uppdatering. Nu ska jag bejaka tröttheten och vila en stund innan det är dags för yogaklass. Den ser jag fram emot. Det är en lyx att få ha jobbuppdrag som består av tända ljus, mjuk musik och människor som möter sig själva. Efter det blir det nog en tur till Lunds skördemarknad, de brukar ha bra närproducerad honung så jag passar på att ladda lagret inför höstens tedrickande. Sen landar jag nog återigen i soffan med en bra bok. Trevlig helg på er!

En bild på några guldkorn från veckan. Ett paket i brevlådan med varma ord och stickade strumpor från en vän. Och ett härligt tack-kitt från en yogadeltagare. Blev så glad! 

 

Antiklimax

Läkaren ringde. Jag satt i soffan och tittade på Kalle & Britas Hälsoresa. Nu händer det, tänkte jag med hjärtat i halsgropen. Nu händer det. En måndag klockan 10:30, nu får jag veta. Med darr på rösten sa jag ”Hej”. Tänkte: Ja eller nej? Ja eller nej? För jag hade trots allt förväntat mig att det bara fanns något av dessa två alternativ. Finns cancern där: ja eller nej? Men läkaren presenterade ett tredje. ”Jag vet inte om det är bra eller dåligt” sa han. Och så gick luften ur mig.

Tydligen fanns det inget att analysera. Biopsiläkaren hade fått med vävnad från levern och inte från den tänka lymfkörteln. Missat målet så att säga. Svaret bli därför varken ja eller nej, utan kanske. Kanske har jag cancer, kanske har jag inte cancer. Kanske måste jag påbörja behandlingar, kanske behöver jag det inte. Alltså, ska jag skratta eller gråta?

När vi väl lagt på gick jag till gymmet. Det här beskedet krävde ett svettigt och aggressivt spinningpass. Varför? tänkte jag och stretade på till dunkande musik. Varför fortsätter det såhär? Varför tar det aldrig slut? Och vad är egentligen värst; ett ja eller ett kanske? Min läkare vill börja behandla oavsett. Han ser det här som ett tydligt återfall. Cellgifter och nya stamceller från min syster är den cocktail som erbjuds. Men min magkänsla säger nej. Ingen behandling förrän jag vet eller får symptom. Läkaren sa ok. Och vart hamnade vi då? En vild gissning? Någon?….Ja men visst. En ny pet-scan och ev. en biopsi efter det. Alltså hela proceduren en gång till. EN GÅNG TILL!

Jag blir matt.

Så pustar vi ut

Phuu! Det tar på krafterna att invänta livsviktiga samtal. Kommer han ringa idag? Är detta dagen då jag får veta? Mellan kl 9-17 trippar jag på tå och håller andan. Försöker verka cool, men sneglar på mobilen stup i kvarten. Samtidigt försöker jag skapa lite hanterbarhet. Stänger av telefonen någon timme innan (och under) jag håller yogaklass eller stabiliseringsgrupp. Tänker att jag inte ska svara om jag sitter på bussen eller handlar på Ica. Men när ”hemligt nummer” väl lyser på skärmen så tror jag ärligt talat inte att jag kan låta bli. Även om ett sådant samtal inte är optimalt att ta bland en massa  främmande folk vid Icas grönsakshyllor. Ibland undrar jag hur de resonerar där på sjukhuset. Kanske handlar det om tidspress? Okunskap? Nästa gång ska jag i alla fall be om en fast mötestid; en dag och ett klockslag som visar mig när och var det händer. Det handlar ju trots allt om viktiga saker, typ liv och död.

Nu sitter jag i alla fall på min balkong och pustar ut. Solen är på väg ner, jag dricker ur min nya turkosa tekopp med fåglar och blommor på. Den gör mig glad. Inget samtal den här veckan och under dessa två dagar får jag vila. Jag hoppas att besked kommer på måndag, för resten av veckan har jag roliga jobbgrejer som jag inte vill boka av. Och jag tror det blir svårt att jobba med ett färskt återfallsbesked i bagaget. Minst en gråtdag behövs för att kunna stå någorlunda rakt igen. Jaja. Förhoppningsvis är det falskt alarm.  Denna lördag började hur som helst som de flesta lördagar: med yoga och loppis. Ni vet ju att jag älskar loppis (!!!!). Världens bästa mindfulnessaktivitet. Man måste ju vara närvarande när man går på jakt. Här är ett par av mina senaste fynd:


Jag är med andra ord höstpreppad. Dessutom till ett pris av ca. 230 kr. Åh jag älskar när miljövänlighet (återbruk) och ekonomi går hand i hand! Måste säga att jag är särskilt nöjd med fårskinnet som kommer förgylla mina meditationsstunder (för alla intresserade: 30 kr).  Sen älskar jag kängorna i högra hörnet också. Och min röda sammetsjacka. Loppis alltså – det var ett av denna dags nöjen. Jag har också hållit yogaklass, köpt ingredienser till ett nytt bakverksexperiment (recept kanske kommer), slukat några sidor i en bok av Maria Gustavsdotter och tjaa…Det var väl det. Nu vankas det mat som Luca har lagat (jag erkänner, han lagar ca 80 % av maten här hemma) och så min nya favoritserie ”Unbelievable”. Se den! Så viktig, välgjord och spännande!
Och med dessa ord säger jag ”so long”. Vi hörs om några dagar, då vet jag.

Här har ni mig i realtid. Fråga mig inte om minen. Eller om mössan. Ett desperat försök att tämja mitt vilda ruffs.

Biopsidags

Den här dagen spenderades uppe bland molnen. Så kändes det i alla fall när jag låg på sjukhusets ankomstavdelning, tryggt nerbäddad med utsikt från sjätte våningen. En ny värld vecklade ut sig. Det var jag, kyrktornet och 82-årige Buster.

Jag måste säga att det var en fin stund.  Allt kändes så lungt och stilla, som om Lund precis höll på att vakna fast att klockan redan slagit 8:15. Sköterskor tassade runt, Buster hostade lite i sitt hörn. Fåglarna cirkulerade på en nästan molnfri himmel. När jag några minuter senare rullades iväg mot läkare och biopsiverktyg, kände jag mig zen. Som om det här var en ”unna mig”-dag och en härlig massageupplevelse väntade runt nästa krök.

Lika zen var jag inte när jag kom tillbaka. En timme med ultraljud, 2 dm långa nålar och den s.k biopsipistolen gjorde sitt. ”När vi trycker smäller den som en mindre pistol”, fick jag veta. Och så var det som behövde sägas sagt. Två gånger small det, jag fick ett litet förband i höjd med solarplexus och sen rullades jag tillbaka till min fönsterplats. Himlen fanns kvar, kyrktornet och Buster fanns kvar.  Jag fick en smörgås med ost och lite juice. En mjuk order om att ligga någorlunda still i fyra timmar. Med smörgåsen i ena handen och en bok i den andra, blev stunden sakta men säkert fin igen.

Nu återstår bara väntan på svar, tror det tar en vecka. Usch, det telefonsamtalet ser jag inte fram emot. Men vem vet – det kanske blir ett samtal värt att fira.


Ps. Stort tack för all omtanke! Er närvaro, era hälsningar och kommentarer betyder väldigt mycket!

Den där väntan

Jag försöker balansera mellan två olika världar. Med ena benet står jag i den ”vardagslunkande” världen. Där nosar jag på tillvaron med jobb och framtidsplaner – det vanliga livet. Sen har vi sjukdomsvärlden: all väntan, ovisshet och potentiella cancerbehandlingar som jag också klafsar runt i. Hur kommer hösten att bli? Det är frustrerande att inte kunna svara på den frågan, jag menar det kan ju ändå de flesta. Majoriteten har en bild av hur de närmsta 3-4 månaderna kommer att se ut. Jag har ingen aning. Det gör mig trött.

Förra veckan var jag på hematologen och träffade en av alla mina läkare. Han tog fram sin nål och spräckte varsamt hål på min hoppballong. Hela kåren verkar eniga om att det här måste vara ett återfall. Ett snabbt återfall och en aggressiv cancer. Efteråt satte jag mig på en sten och grät. Tömde, tömde, tömde tills det inte fanns något kvar. Sen tog jag min lilla sladdriga ballong, försökte laga den så gott det gick och blåste in nytt hopp. Det gick sådär. Men jag tröstar mig med att så länge jag inte vet så är ingenting säkert.

Nästa torsdag har jag min biopsi. På onsdag ska jag föreläsa på hematologernas regiondag i Stockholm. Detta sammanträffande får mig att le. Tajmat att utredas för återfall och samtidigt ha majoriteten av Stockholms/Gotlands hematologläkare samlade i ett rum. Jag kommer ta tillfället i akt (gnuggar händerna). Dessutom ser jag fram emot att bo på hotell och äta frukosbuffé. Små saker som gör livet.

Dags att runda av och ta söndagskväll. Ny uppdatering kommer snart antar jag. Åtminstone när biopsin är gjord och jag vet.


I brist på bilder får ni en från min förra biopsi (vt 2018). Kreativ som jag är. 

Just det, nu höll jag ju på att glömma! I veckan stötte jag på en text av Björn Natthiko Lindblad som kändes så fin och talande på något vis. Den måste jag bara dela.

”En av mina mentorer under dom sju åren som buddhistmunk i England, var en nunna från Nya Zeeland. Hon hette Ajahn Thanyia.

En gång hade jag fastnat i min roll och mina ansvarsområden i klostret. Jag var då arbetsmunk, den som har övergripande ansvar för allt praktiskt arbete i klostret. Jag lade alldeles för mycket tid på att försöka kontrollera omständigheter som låg utanför min kontroll. Såklart blev jag snabbt sliten och trött.

Ajahn Thaniya såg det här hända, och fångade mig i ett väl valt ögonblick. Med mycket kärlek och närvaro spände hon ögonen i mig en vårkväll innan kvällsmeditationen och sa: ”Natthiko, don´t forget to leave some space for miracles.”

Ja just det. Tillit finns. Att försöka kontrollera alla omständigheterna i och omkring oss är som att möblera om bland solstolarna på Titanic. Släpp taget istället, lita på livet igen. Lev livet mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve.”

Det var allt. Over and out.
/ Från en som lämnar utrymme för mirakel

På en stig

Det doftar av barr, regnet hänger i luften. Granar omgärdar och där finns en magisk känsla. Höst som möter sommar med ett vemodigt, beslutsamt och samtidigt rogivande språng. Ingen annan har jag mött på vägen, än så länge är det bara jag.  Då skär ljudsignalen genom luften. Får mig att rycka till – jag som alltid har telefonen på ljudlös. Magin bryts, ska jag ta det? Hemligt nummer, då måste jag. Tvekande; ”Hej det är Anne….”. Så blir vi plötsligt två på denna skogsstig.

”Hej Anne, det här är S, undersköterska från onkologen”.  
”Ja, hej…”. 
”Du har ju egentligen besök på torsdag, men kan du komma imorgon istället, kl 10? Så får du träffa din ordinarie läkare.”
”Det går bra.” Spontandans inombords – självklart vill jag träffa min huvudläkare istället för hans kollega.
”Fint. Och din sambo – kan han också följa med?” Jag blir iskall. Min sambo? Varför frågar hon om jag kan ta med min sambo?
”Öh…ja…ja det tror jag.”
Bra, ta med dig honom. Då är ni välkomna imorgon klockan 10. Hej då!

Hon lägger på. Det blir tyst. Kvar står jag på stigen med en skenande puls och ett blurrigt synfält. Ta med dig din sambo. Jag måste sätta mig på en sten. Myror marscherar förbi vid sidan av foten. Ta med dig din sambo. Jag tar alltid med mig min sambo. Men det är första gången på 6 år som någon specifikt ber mig att göra det. Allt fler myror sluter upp i leden. Jag vill krympa, bli liten, förvandlas till en av dessa barrbärande varelser. Bara vandra fram och tillbaka, till och från stacken. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Ta med dig din sambo. Hur mycket jag än vrider och vänder på samtalet finns kylan kvar. Det här bådar inte gott.

Jag gör som vanligt.  Vattnar blommorna. Kontrollerar att det finns mat i kylen. Städar Joys bur.  Skriver ”jag måste tyvärr ställa in yogaklassen”-mail och lägger i utkastkorgen. Förbereder mig genom förberedelser. För även om mötet skulle bli katastrof känns det viktigt att blommorna överlever, att Joy ligger skönt och att yogisarna inte kommer till en lärarlös klass.  Efter vissa besked stannar tillvaron upp. Det vet jag ju. Jag vet bara aldrig när.

Dagen därpå vandrar vi genom Lund.Giljotinvandring”,  far det genom huvudet. För den har trots allt något ödesdigert över sig, vår promenad. Vi passerar färgrika skyltfönster och ungdomar på väg mot andra skoldagen. En hund som otåligt väntar utanför Ica. Luca är sammanbiten – jag tror hans klump i magen är större än min. Själv har jag ena hörluren i örat, vaggas av Ajeet Kaur som sjunger om själens odödlighet, Akaal. Kommer det bli en sådan dag? En när tillvaron stannar upp? Jag orkar inte, tänker jag. Jag orkar inte.

Bortsett från nya lampor i taket, så är väntrummet sig likt. Samma radiokanal, samma lukter, samma vita kläder, samma suckar och nervösa ”vrida sig på stolen”-beteenden hos väntande patienter. Onkologen är onkologen. Jag antar att det finns en trygghet i det. Och själv gör jag som vanligt. Dricker några klunkar vatten, tittar på fjärilarna som sitter uppklistrade på väggen och lyssnar spänt efter läkarens steg. Han kommer. Jag försöker avläsa mimiken medan vi hälsar. Dämpad? Glad? Bra? Dåligt? Utan att ha blivit det minsta klokare traskar jag de 8 meterna, kliver in i mottagningsrummet och sätter mig på stolen närmast fönstret. Inväntar domen. Allting är sig likt.

Vi skippar småprat, tar genast tjuren vid hornen. Det visar sig att även pet-resultatet bevarar känslan av status quo. Det finns förhöjd aktivitet i ett par körtlar.  Ett fåtal av dem är förstorade, men bara med några millimeter. Scanen är som vanligt svår att tyda. Paus.

Jo, jag känner mig lättad.

Jag känner mig faktiskt lättad. Säger ”Åh, jag som trodde det skulle vara mycket värre!” och avfyrar ett leende. Läkaren besvarar mig med en besynnerlig blick. ”Det finns alltså misstanke om  sjukdomsprogress, återfall.” Det vet jag såklart. Alltid denna misstanke. Jag menar, jag misstänker det ju själv. Men det är skillnad på att misstänka och att veta. Den skillnaden rymmer hopp. Och ”Ta med dig din sambo” fick mig nästan att sluta hoppas, men nu klamrar jag mig fast igen. Griper tag i min lilla hoppballong och svävar iväg. Vandringen hem känns som en nerförsbacke.

Vad landade samtalet i då? Kort summerat: en biopsi. Jag vet inte när den ska göras. Jag vet inte ens om de kommer åt att sticka, för körtlarna sitter på luriga ställen. Men jag tror det blir en biopsi, jag tror att den sker snart och jag tror att efter den så vet jag. Då får jag svaret på om cancern är tillbaka eller inte. Jag är såklart trött på att vänta. På att leva i ovisshet och behöva göra dessa oändliga kontroller. Men en hoppfull väntan är i alla fall bättre än en tröstlös väntan. Då får livet och tillvaron på något sätt plats ändå.

Välkommen tillbaka

Så tittade den fram. När jag som bäst satt i sängen bland skrynkliga lakan och småhulkade till eftertexterna av ”Orange Is the New Black”. Det var ett otippat ögonblick. Jag skulle ju laga mat. Dessutom väntade Joy i vardagsrummet, tålmodigt sittandes vid mattkanten. ”Pellets, pellets, pellets”. Jag vet, jag vet, tänkte jag och gjorde mig redo mentalt. Tog ett djupt andetag, grabbade tag om täcket och lät ena benet lämna sängvärmen. Det var då det hände – det som inte skett på hela sommaren. En liten darrning i bröstkorgen. En pytteförnimmelse som förgrenade sig och liksom skjöt ut i armar och mage. Hela överkroppen pirrade till. Jag drog tillbaka benet, släppte täcket. Visste att matlagningen fick vänta, att Joy skulle bli tvungen att blidka Luca istället. För nu var skrivarlusten tillbaka.

En stor del av sommaren har jag känt mig tom på ord. Kanske för att flera stunder varit bra: bland skratt och äventyr har jag inte haft behov av att dela. Kanske för att flera stunder varit mörka: bland oro och trötthet har skrivarlusten berövats. Kanske för att jag helt enkelt haft en del att stå i.

Sommaren har alltså varit en blandad kompott. En månad i Italien med fantastiskt sällskap, bad, sol, utflykter och god mat. Några dagar på västkusten med vänner, soldränkta klippor och glittrande hav. Resten av tiden i Lund. Någonstans bland alla skratt fick jag bältros. Och med den en klump i magen. Tänk om det här också är ett tecken på återfall? Precis som förra gången, när de brännande blåsorna hintade om en cancer som spred sig?!  Min sista chans, tänkte jag. På papperna är den här stamcellstransplantationen min sista botbara chans. Jag googlade ”hodgkins lymfom återfall allo sct”. På svenska, på engelska. Och ja, det stod fortfarande där. Att sen återstår bara palliativ vård. Det är på pappret, försökte jag. Det är bara på pappret. Ny forskning kommer. Vi är alla olika. Kanske finns min chans därute någonstans. Folk överlever fast att de egentligen blivit dödsdömda. Palliativ vård, det låter så hemskt. 

Jag satt fast där ett tag. Bland mina grubblerier. Solen sken, skratten porlade, palmerna vajade. Jag såg havet från fönstret, men ville helst ligga i soffan och kolla på youtubeklipp med unga människor som snart skulle dö; Claire Wineland, Sam Berns, Jen Sotham. Insupa Stina Wollters sommarprat. Allt detta mod, tänkte jag. Och med ledsagande ord från numera döda förebilder, hittade jag tillbaka igen. Tog mig sakta upp ur soffan, upp ur mina värsta grubblerier och doppade tårna i havet.

Sen dess har jag börjat jobba 25%. Tränat bodypump för första gången på ett år och fryst in bär inför hösten. Jag har också gjort en ny pet-scan och lovat mig själv att nu blir det inga fler på ett tag. Oavsett vad läkaren säger, för varje gång känns det som att scanen tar mer än vad den ger.

I veckan stundar det fruktade besöket. Jag hoppas att det blir ett bra samtal. Och att jag går ut från onkologen med en skön känsla i magen. Utan orden palliativ vård.

Förberedelser och ett tips

Packning pågår. Som alltid ger jag mig på detta hatkärleks-uppdrag med inställningen att ”nu ska jag minsann packa lätt”. Som alltid slutar det med att väskan landar på maxvikt. Bara att acceptera faktum: just packning är inte min grej. Men det gör inte så mycket, för Lucas väska väger hälften och vi brukar byta. Han drar den tunga och får ”reseträning” (som jag så fyndigt motiverar bytet med), jag drar den lätta och behöver inte ta tag i min klädbeslutsångest förrän palmer vajar utanför fönstret. Win win.

Det ska bli så otroligt, underbart, fantastiskt skönt att komma iväg. Halleluja! Behovet att bara åka bort från sjukhus och annat sjukdomsrelaterat är större än störst. Allt går ju såklart inte att lämna hemma, så som mindre roliga provsvar och pet-scans, men jag tror ärligt talat att havsbrus, pizza, grymt umgänge och italian vibes kan dämpa det mesta. Eller rättare sagt: det vet jag. I Italien är jag frisk.

Just det. Jag vill tipsa om ett TED-talk jag såg häromdagen:

En kvinna med hodgkins lymfom som fått flera återfall. Hennes ord var precis vad jag behövde. Nu ska jag lägga en sista hand vid packningen – kanske ta ut alternativt lägga till en t-shirt eller två. Om en dag trampar jag förmodligen runt barfota på stranden och avnjuter solnedgången. Eller slukar en kula pino pinguino från glassbaren runt hörnet. Arriverderci.