Dagens…

Status: Förkylningen har släppt och jag går fortfarande runt på små moln efter förra veckans besked. Känner mig relativt pigg i både kropp och knopp. Vårkänslorna har börjat pirra.

Frukost: Den här frullen har hängt med i princip hela vintern. Dags för nya inslag snart känner jag…


Två knäckemackor med ghee+ost, gröt med frön, rönnbär, äpple, kokosolja och nyponpulver samt en kopp golden milk

Längtan: Balkongen! Jag ser fram emot att få ordning på min lilla oas, dvs. 1. sälja av alla prylar som jag frenetiskt rensat ut (Marie Kondo ni vet…) och staplat i en lagom trevlig hög mitt på balkonggolvet. 2. dammsuga 3. inreda med nya blommor 4. sätta mig i gungstolen och insupa vårsol. Mumma.


Låt: Vargas och Lagola med ”Selfish” (här). Jag kan inte få nog, någonting med den här låten gör mig så glad!

Motion: Ägnade 10 min åt gummibandsträning och kan konstatera att det inte riktigt är min grej. Däremot var det upplyftande att ta på sig träningskläder, sätta på bra musik (= låten ovan) och ta en dansant svängom i vardagsrummet.


Vårtecken: Grannen står på balkongen (hans egen alltså) och målar tavlor. Ett tydligt vårtecken här i kvarteret. Sen känns det som att var tredje tanke jag har är en loppistanke. När börjar loppisen? Vad vill jag hitta på loppisen? På vilken loppis är det bäst att sälja alla prylar? De här skorna är bra ”gå på loppis”-skor. Också ett tydligt vårtecken.

Projekt
: Baka pizza! Innan min transplantation fick jag och Luca avnjuta den godaste hemlagade pizza jag någonsin ätit (och då har jag provat ganska många). Fick receptet, så nu är det dags att ta fram förklädet och kaveln! Luca har laddat i en vecka. Det blir förmodligen focaccia, margherita och kanske en specialare med svamp.

Joy: Har ätit en äpplegren, bitit av Kompis svans (gosedjuret i bakgrunden) och stampat irriterat med baktassen ”någon måste klia mig bakom örat PRONTO!”. Nu har hon slagit sig ner under bordet för en eftermiddagslur.


Trevlig onsdag!

När bilden får tala


Ja, ni anar rätt.  Idag är allting gult, ljust och soligt för jag är cancerfri! Jippie! Det känns overkligt. Ingen cancer?! Det var inte igår. När min onkologläkare dessutom deklarerade ”Jaha Anne, då ses vi inte förrän om 6 månader”, då lyfte jag nästan från stolen.  Det är ju ett helt halvår för sjutton?! Sen kommer jag visserligen fortfarande  hänga på hematologen ett tag tills jag tagit alla barnvaccinationer och trappat ut medicinerna. Komplikationer (te.x. gvhd) kan fortfarande uppstå. Men i nuläget verkar det som att mitt största problem är en förkylning och att alla vägar bära mot sjukdomsfrihet! Livet livet. Du har verkligen dina charmiga sidor!

Hur jag firade? Ja men givetvis med ett besök till biblioteket. Där norpade jag åt mig en efterlängtad deckare och sen dess har jag huserat i sängen. Ibland är det enkla det bästa. Limousinen, paljetterna och tårtan tar jag när förkylningen har släppt.

Joy the Yogini

Ni kanske tror att jag är yoganörden här hemma. Så är det inte. Vi råkar nämligen bo med ett riktigt proffs, en äkta yogini som tar plats på mattan i ur och skur.  För henne är det ungefär lika svårt att nå meditativa tillstånd som att äta en pellets. Själv sitter jag på mattan och försöker hänga på. Och det är ungefär lika svårt som att stå på händer och skriva skrivstil på samma gång. Tur att mottot är att vi alla utgår från våra egna förutsättningar, annars hade jag nog fått lägga yogan på hyllan. Här har ni henne under morgonens pass, låt mig presentera…(trumvirvel)…Joy the Yogini!


Upplägget för dagen verkade vara en yinyoga inspirerad variant där alla mattans sidor skulle utnyttjas.  Har säker något med energier och chakran att göra. Högst komplicerat om du frågar mig. Det hela kompletterades med en djupavslappning på slutet.


Efter några stretchande övningar och ett ljud som lät som ”namaste” så förflyttade sig Joy the Yogini till stolen för meditation. Just höjd verkar vara en essentiell komponent i de meditativa utövandet.


Två timmar senare och hon ligger fortfarande kvar. Ja, jag sa ju att vi har att göra med ett proffs. Det här blir nog en zen dag.

Tre månader

Nu har jag bekantat mig med syrrans celler i 95 dagar. Det har varit en blandad upplevelse med vissa kulturkrockar, men sen ca 2 veckor tillbaka tycker jag ändå att vi funnit en sorts harmoni. Cellerna verkar liksom ha gjort sig hemmastadda i sin nya miljö och alla symptom på ruff och gruff har tonats ned. Här kommer den senaste månadens framsteg:

  • Jag har ingen feber längre. Munnen och händerna har nästan återgått till sina normala tillstånd = gvhd märks knappt av.
  • Jag kan titta på Nyhetsmorgon utan att må illa. Gjorde misstaget att börja mornarna på sjukhuset med Nyhetsmorgon + lagom trevliga kräkstunder. Detta resulterade i en två månader lång hulkningsperiod så fort jag såg Steffo eller någon av de andra programledarna. Nu är ordningen tack och lov återställd.
  • Jag äter 4 mediciner istället för 10.
  • Gröna smoothies står på mellanmålsagendan igen. Hurra! Har av någon anledning knappt kunnat titta på gröna saker förrän nu.
  • Jag sitter upp betydligt mer än vad jag ligger ner.
  • Jag orkar göra ca. 2 saker varje dag (tex. handla, tvätta, promenera, städa, träffa vän), inte 0-1.
  • I allra största hemlighet har jag åkt tåg i 10 min (fortfarande någon månad till innan det egentligen är ”tillåtet”) och jag blev inte sjuk.
  • Håret är nästan ruffsigt när jag vaknar. Snart kan jag nog kalla stråna på huvudet för en frisyr.

Ja ni hör, det går framåt! I veckan gjorde jag för övrigt de flesta undersökningar och snart får jag svaret på den stora ”hur står det till i kroppen”-frågan. Den 12/2 smäller det. Om jag har lite ont i magen? That’s an understatement. Men känslan i kroppen är trots allt bra och jag försöker att lita på den. Det är väl ändå inte möjligt att hodgkinselakingarna kan ha överlevt allt detta?!? Och dessutom står emot syrrans patrullerande super stamceller?!  Jag menar, bara titta på henne! 95 dagar i dessa stamcellers närvaro…Nej, isåfall har cancern banne mig överträffat sig själv.

Hemskt mycket hej

Två veckor sen sist! Hög tid för en uppdatering. Jag funderar på vad som har hänt under den här tiden…inget revolutionerande kan jag snabbt konstatera. Marie Kondo fortsätter att inspirera. Luca smygkikar i mina rensningshögar och ger emellanåt ifrån sig förfärande utrop. ”Varför ligger den här sleven i högen?!?”. Sen följer en lång utläggning med visuell demonstration (han tar till och med fram kastrullen) om hur just den här sleven råkar vara absolut bäst lämpad för att blanda ner pastan i såsen.  Och nej, den andra träsleven som finns i lådan kan INTE användas till detta. Punkt slut! Så jag får snällt lägga tillbaka träsleven som tydligen är den bästa i världshistorien. Ni kanske kan utläsa att jag alltså inte har fått med Luca på tåget ännu. Det sker nog snart. Smygrensning är en del av taktiken.

Mer revolutionerande än så har tillvaron inte varit. Dagarna går sin gilla gång. De fylls med bokläsning, serier, yoga, Joys busiga upptåg och aningen motvilliga promenader. Jag håller mig fortfarande borta från resten av befolkningen p.g.a. infektionskänslighet, men hoppas på att öka det sociala umgänget snart. Fysiskt sett så har jag tampats med mild GVHD på händerna (googlesökningar rekommenderas inte). Det hela skedde över en natt, plötsligt var mina annars så kalla och bleka händer väldigt röda och varma. Efter behandling med steroidkräm har de nu återgått till sitt normaltillstånd. Tack och lov. Sen har en ny slags trötthet dykt upp. Under en period kände jag mig riktigt på hugget, jag tog till och med fram mitt träningsgummiband och gjorde några bicepscurls. Men de senaste dagarna är det som att en trögflytande matthet intagit min kropp. Jag vet inte om jag pressat på för hårt eller vad det är som händer, men tröttheten är bedövande. Jag vill bara vila: soffhörnet och sängen har återigen blivit mina följeslagare. Tur att vädret är dåligt och att det finns många bra böcker att läsa. Kanske är det tanken på nästkommande vecka som drar ner mig? Tremånaderskontrollen. Usch ja.

Nu ska jag äta linsgryta, titta på ”Stjärnorna på slottet” och trimma munkfrillan.

Hemmaprojekt och en workshop

Jag har påbörjat ett nytt projekt här hemma. Närmare bestämt projekt rensa ut och organisera hemmet à la Marie Kondo. Känner ni till henne?  För en vecka sedan var jag lyckligt ovetandes. Nu är jag besatt. Besatt! Har sett hela säsongen på Netflix och säkert de flesta av hennes klipp på youtube. Jag trodde aldrig att något i städ- och organiseringsväg skulle fånga mig på den här nivån. Numera viker jag kläder i rektanglar. Och så frågar jag mig själv ”Does it spark joy?” när jag tittar på mina saker. Jag har också börjat bearbeta Luca: han har lovat dyrt och heligt (och motvilligt) att han ska kolla på ett av Marie Kondos avsnitt. Det är första steget. Efter det är jag säker på att han kommer vilja rensa och vika i rektanglar och det är då vi kan sätta igång på riktigt. Måste bara ge det lite tid. Tills dess smygstartade jag med rensning av mina egna kläderna (givetvis efter att jag hade satt mig på golvet, känt in och hälsat på lägenheten). Såhär i efterhand inser jag att det kanske inte var min mest briljanta idé att påbörja projektet klockan 18 en lördagskväll.

Det gick upp för mig när jag såg den här vyn. Vilken hög! Sängen är för sjutton en king size, detta är ju förskräckligt. Så går det när Marie Kondo nästlar sig in i ens liv och får en att lägga alla kläder i en stor hög. Jag inser att det inte är konstigt  att jag kan känna mig invaderad och överbelamrad här hemma ibland. Eller att Luca frågar (för femtioelfte gången) om vi inte ska köpa en till byrå. Skärpning Anne! Nu vet ni vad jag har gjort i helgen.

Jag borde nog egentligen ha vilat mer, men jag kom liksom in i ett flow. Ikväll känner jag dock av kroppen, torsdag och fredag var nämligen också rätt aktiva dagar. Vilket osökt leder mig in på del två av detta inlägg. Vad gjorde jag då i torsdags och fredags? Vi tar det tråkiga först. En halv dag spenderade jag rännandes på läkarbesök, provtagningar, medicinuthämtning på apoteket och uppföljning hos tandhygienisten. Inget revolutionerande hände förutom att jag måste börja med magnesiumtabletter igen = min mage hurrar INTE. Därför hoppar jag raskt över till den roliga dagen – den när jag var i väg på en workshop.  Åh, jag känner mig fortfarande upprymd. Inte bara för att jag äntligen satte på mig vanliga kläder och vistades i ett sammanhang med andra människor (!), utan också för att jag fick ägna mig åt något jag brinner för: utveckling av cancerrehabilitering.

Trots min infektionskänslighet befann jag mig verkligen på rätt plats. Lydiagården kl. 10 en torsdag. Vi var ca. 25 personer som samlades där – allt ifrån drabbade, anhöriga, läkare, psykolog, sjukgymnast, personer som jobbar med teknik, representant från blodcancerförbundet, organisatörer för cancerrehabläger mm. Det blev en spännande dag med diskussioner och diverse stationer. Jag provade t.ex. virtual reality för första gången och imponerades av hur verkligt det kändes. Tänk om jag hade fått tillgång till detta när jag låg isolerad på sjukhuset: att för en stund kunna byta ut det kala rummet mot en virtuell strand eller ett undervattenslandskap fyllt av tropiska fiskar. Jag är ju i princip så oteknisk som man kan bli, så den här dagen gav mig vidgade vyer. Vilken potential det finns! Jag hoppas verkligen att forskningsprojektet beviljas medel till en andra fas – workshopen var bara första steget. Hur som helst ett väldigt trevligt äventyr som gjorde gott för själen. Imorgon står dock vila på schemat. Inget Marie Kondo.

Förhoppningar

Jag plockar upp bollen där jag lämnade den. Vi pratar alltså om drömmar och förhoppningar, med andra ord: låt oss fortsätta på det existentiella spåret. Vad känns viktigt för mig? Vad vill jag? Bortom måsten, borden och normer – vad vill jag på riktigt? Inga pyttefrågor direkt, de tåls onekligen att tänkas på.  Eller kanske snarare att kännas på, för detta är ju inget som sinnet kan lösa med ”förnuftiga” tankar. Vi måste framförallt ha med det som bultar inombords.

Usch ja, sånt här gav mig alltid ångest. Existentiellt prat om meningsfullhet, förverkligande, livet och dess ändlighet. ”Ta tillvara på livet”.  Hur ska jag göra det på bästa sätt? Herrejösses. Vilken press! Och ungefär där brukade Annes puls gå upp i 120. Dags att sätta på serien, städa köket eller gå till gymmet. Flyktvägarna hjälpte rätt bra. Åtminstone tills det var dags för nästa existentiella angrepp, tankarna hade liksom en tendens att ploppa upp igen och igen och igen.

När jag sen fick jag cancer blev jag tvungen att se livsfrågorna i vitögat. De ploppade helt enkelt upp för ofta och antog gigantiska former. Kunde inte undvikas. Ju sämre det gick i behandlingsväg och ju fler återfall  jag fick, desto mer uppmärksamhet krävde det existentiella. Allt eftersom slogs jag av det kanske inte behöver finnas så mycket press. Kanske behöver det som är viktigt och meningsfullt inte vara så stort och avgörande? Och framförallt: kanske är frågorna så skrämmande och skavande för att jag faktiskt inte gör det jag vill?

Så vad vill jag? Handen på hjärtat så har det varit en rätt svår tjur att ta vid hornen. Jag är en förnuftsmänniska med starka ”vara duktig”-tendenser. Ganska påverkad av normer och mina egna begränsande tankar om vad jag borde göra och hur jag borde vara.  Att känna inåt och identifiera vad jag verkligen vill är svårt. Att sen våga följa den känslan är ännu svårare. Men jag övar och det har blivit bättre. Framförallt är jag modigare. När jag väl vet vad jag vill så vågar jag satsa.

Återigen: vad vill jag då? Ok, håll i er. Här kommer mina förhoppningar inför den närmsta framtiden! Med betoning på den närmsta framtiden. Jag har stora avlägsna drömmar som att bli mamma och flytta till Italien, men ingen av dem är realistiska just nu så jag får spela utifrån de förutsättningar jag har. Dessutom hoppar jag över det mest självklara som cancerfrihet, hälsa hos nära och kära och en bättre värld. Mina förhoppningar inför 2019:

  • Toscana. Att resa är något av det mest berikande och livsbejakande jag vet och det här året vill jag åka till Toscana. Helst på våren!

    Italien (Le Marche) våren 2015

  • Västkusten. Jag saknar mina hemtrakter, så mer tid på västkusten står på förhoppningslistan. Jag vill träffa mina vänner där, springa (om/när jag kan det) på stigarna i skogen och bada i havet på sommaren. Soltorka på varma klippor. Kanske hyra ett sommarboende på en av skärgårdens alla öar?

  • Kreativitet. Jag har insett hur mycket bättre jag mår när kreativiteten får ta plats i min vardag. Så många gånger som jag vingklippt en sprudlande lust och inspiration till förmån för borden, måsten eller begränsande tankar om vad jag kan och inte kan göra. 2019 vill jag känna mig engagerad och jag vill skapa. Exempelvis har jag lust att börja spela teater igen. Skrivandet är också viktigt. Sen har vi mitt egna företag som verkligen är en kreativ process att skulptera fram, både avseende namn, hemsida, projekt osv. Det är kul, så hoppas att jag kan fortsätta med det!

    En ”kreativt skrivande”-låda som jag roade mig med en gång i tiden.

  • Yoga. Kanske inte så överraskande att den här punkten dök upp på listan…Ni som hängt med ett tag vet att det är en av mina stora passioner.  Yoga för mig är självutveckling på hög nivå och i år har jag anmält mig till två vidareutbildningar som jag önskar alldeles förskräckligt innerligt att jag kan gå på. En ren och skär investering i mig själv.

  • Jobb. Jag hoppas på att kunna börja arbeta igen framåt våren/sommaren. Just nu har jag inget självklart jobb att gå tillbaka till (finns dock ett par möjliga uppdrag), men jag vet ungefär vad jag vill och förhoppningsvis vågar jag fortsätta vandra på den vägen. Drömscenariot vore att få till en bra balans mellan föreläsningsuppdrag, yoga- och psykologrelaterat arbete. På sikt vill jag också vara med att utveckla cancerrehabiliteringen – det behövs en förändring!

    Föreläsning i samarbete med organisationen Ung Cancer.

Detta var mina förhoppningar, åtminstone de viktigaste. Vi får se vad som blir av med tanke på min sjukdomssituation, men jag försöker att inte fastna i ”jag väntar tills jag vet”-tänket. Jag försöker att våga och trots ovissheten har jag anmält mig till utbildningarna, kikat på resedatum till Toscana och spånat kring kurser/workshops jag vill hålla. På så vis vaknar livet.

Vågar du?

Ett vykort från syrran eller brorsan eller vännen landar i brevlådan. Där står en massa bra saker och budskapet är: våga drömma. Ärligt talat känns det näst intill omöjligt i det här läget. Du har liksom fullt sjå med att få i dig vatten och hålla dig upprätt. Att tänka längre fram än en dag i taget är smärtsamt. Allt som ditt friskare jag velat göra innan den här förbannade sjukdomssituationen känns fruktansvärt långt bort. Helt klart utom räckhåll. Och dessutom har du varit med om det förr: tvingats ge upp det du önskar mest av allt.  Så att våga drömma – hur skulle det gå till?

Men så passerar tiden. Kroppen börjar må bättre och plötsligt kan du få i dig vatten och stå upprätt.  Dessutom – om vi nu ska vara ärliga – bidrar ju allt det här soff- och sängliggandet till en hel del funderartid. Så Drömmarna smyger sig på. Små bultande önskningar och spirande frön. ”Hallå! Vi finns, här är vi!”. Ett par sekunder i rampljuset, du kanske ger dem en blick och nickar. Konstaterar: ”Ja, där är ni.” Men sen kommer Tvivlet och Rädslan och Förnuftet med sina knivskarpa argument. Och så måste du ju trots allt hämta posten och sätta på pastavatten. Drömmar, önskningar och spirande frön blir utan näring även den här dagen.

Sen anländer det nya året. Facebookstatusar om det som varit och löften inför det som ska bli. Jaha, tänker du och dras med i strömmen. Jag kanske ändå skulle ta mig en liten funderare inför 2019. Först dyker Måstena och Bordena upp. ”Träna mer!” basunerar de ut med aggressiva tonfall. ”Sluta stressa! Ät mer grönt! Städa oftare! Tjäna pengar!”. Eller vad det nu är som Måstena och Bordena har på agendan. Ja, det blir faktiskt aningen pressat där ett tag, någon form av skavande inombords. Tillslut avbryter du trevande: ”Vore det inte bra om jag tar mig en liten titt på det jag vill också?”.  Fnysningar, rynkande näsor och protester. Ändå plockar du försiktigt upp det där som skrämmer, men som egentligen inte går att undvika: vad är viktigt? På riktigt? Och då kryper de fram. Drömmarna, önskningarna och små spirande frön.

Vågar du satsa?


Det är omöjligt, sa tvivlet.

Det är farligt, sa rädslan.
Det är onödigt, sa förnuftet.
Gör det ändå, viskade hjärtat.

Tusan också, nu blev det såhär igen. Jag hade ju tänkt skriva om mina egna förhoppningar inför den närmsta framtiden (för andra gången!), men fingrarna började visst leva sitt eget liv vid tangentbordet. Så är det när inspirationen tar över.  Jaja, jag får helt enkelt göra ett nytt försök imorgon eller på tisdag. Tredje gången gillt! Stay tuned.

Veckans sjukhusbesök

”Nu skrämde jag visst upp dig”. Vi sitter i provtagningsrummet, jag har en nål i armen och det luktar handsprit. Efter att ha småpratat om nyårsfirande går sköterskan in på Den Stora Tremånaderskontrollen. ”Snart är det dags. I slutet av januari.” Sen följer en utläggning om alla blodprover som kommer tas (tydligen en ansenlig mängd), det ”fruktade” benmärgsprovet, lungfunktionsundersökningen och så vaccinationen som grädde på moset. ”En ganska tuff dag. Men det är ju ett tag kvar.” Säger hon och ler urskuldande.

Jag undrar vad det är som får mig att verka uppskrämd. Något i mitt minspel? Möts sköterskan av uppspärrade ögon, höjda bryn och en sammanbiten käke? Då måste jag isåfall ha tänkt på något annat. En heldag med undersökningar känns inte skrämmande. På sin höjd lite tröttsam, jag hade t.ex. hellre kollat på en serie eller träffat en vän istället för att ligga på en brits medan någon karvar i min benmärg. Det är inget jag längtar efter, men å andra sidan längtar jag inte heller efter veckans städning. Nej, något som däremot skrämmer mig är dagen då jag sitter mitt emot läkaren och är sekunder från att få veta. Ett återfall efter enbart tre månader hade varit en mardröm. Så om jag nu hade något som liknade en uppskrämd min var det förmodligen detta jag tänkte på.

Fast jag tror att det kommer gå bra. Om inte pet-scanen ställer till med något vill säga – den har ju en tendens att lysa i  tid och otid. Mina värden pekar i alla fall på att allt går åt rätt håll. Stabila och rediga. Jag har äntligen fått gå ner i medicindos och tagit bort kortisonet helt. Det är en stor vinst. Såhär brukar annars min frukostportion se ut:


Sen har vi kvällsportionen också. Plus kortisongelen för munnen. Det går livat till här hemma. Efter dagens läkarbesök och den diskutabla frasen ”nu skrämde jag visst upp dig”, gick jag i alla fall till stadsbiblioteket. Det har liksom blivit en tradition. Raderna av världar, liv och upplevelser ger en skön kontrast till sjukhusets…ja allt som nu finns på ett sjukhus. Jag strosade runt bland böckerna, stannade exalterade vid hyllan med ”Ny skönlitteratur”, höll mig långt ifrån alla som nös eller hostade och spatserade tillslut ut med veckans skörd:


Det säger nog sig självt vad jag gjorde resten av dagen.

Två månader

Här har ni en som precis tagit på sig stassen och börjat förbereda nyårssupén. 


Nja, riktigt så illa är det inte. Jag har faktiskt bytt om till en grön ”inte bara slappa i hemma”-tröja (mjukisbyxorna behåller jag dock)  och unnat mig en vegetarisk sushilåda som väntar i kylen. Luca slog till på saluhallens ”pork belly” och är nu överexalterad inför tanken på att förtära dessa grisköttbitar.  Ni hör kanske att jag inte delar Lucas ”pork belly”-engagemang, men positivt är i alla fall att han förmodligen kommer gå med på att äta kl 18. Detta skulle isåfall vara en stor bedrift med tanke på italienarnas tendens att dinera runt 21.  En annan bedrift skulle vara om jag lyckas hålla mig vaken till tolvslaget. Ja herrejösses. Men det tror jag tyvärr är rätt osannolikt, skulle tippa på att chansen är ca. 10 %. Min kvällströtthet har nämligen nått oanade höjder. Vid kl 19 börjar gäspningarna, vid kl 20 känns ögonlocken blytunga och en timme senare är läget kritiskt. Då kan jag somna stående. Jag har klurat på strategier inför kvällen, hur kan jag öka ”uppleva tolvslaget”-oddsen? Tyvärr går det sådär. Den enda plan med potential är att låtsas att jag befinner Maldiverna där de firar nyår 4 timmar före oss. Och hoppas på att det finns något fyrverkeri vid åttasnåret. Summa summarum kan jag konstatera att kvällen blir lugn. Det känns ändå ganska bra.

Nu till rubriken. Det var ju egentligen den inlägget skulle handla om, inte nyår. För idag är ingen vanlig dag, idag är nämligen min två månaders dag! Sen stamcellstransplantationen alltså. Tiden har gått både långsamt och snabbt. Jag försöker tänka tillbaka på hur det var för en månad sen och det finns ett par upplyftande förändringar:

  • Jag har så mycket hår! (Relativt sett alltså).
  • Ringandet till sjukresor har minskat markant. Är sträckan under 7 km? Ha! Då tar Anne på sig vandringsskorna och fixar biffen till fots. Ingen taxi här inte.
  • Magen, kära magen. Du fungerar igen. Tack och lov.
  • Jag kan borsta tänderna på toan. Det låter kanske inte som en stor sak, snarare som ett helt normalt beteende. Men kombinationen kan inte stå upprätt + lättretat kräkreflex gör tandborstsituationen aningen prekär. Då är sängen ett bättre alternativ (med Luca som tandkrämshållare och spypåse-assistent).
  • När vi ändå är inne på ämnet: inga fler kräkningar.
  • Jag kan yoga!
  • Jag kan förbereda min frukost!
  • Jag kan lösa sudoku på nivån svår utan att plötsligt upptäcka att jag har tre tvåor på samma rad (=cellgiftshjärnans illdåd).
  • Jag har brutit ”isoleringen”, trotsat min infektionskänslighet och träffat en person som varken är Luca, familjen eller sjukhuspersonal. Med andra ord; jag har umgåtts med en vän! Och dessutom vågat mig in på Akademibokhandeln i reatider.

Det var några exempel. Jag tror det finns fler om jag tänker efter, men nu måste jag spara energin till en ev. ”fira tolvslaget på svensk tid”-kamp. Om jag ska summera vad jag fortfarande har besvär med så är det: gvhd i mun, undervikt, en feber som dyker upp ibland och begränsad ork (jag är numera the queen of powernaps). Det känns ändå överkomligt med tanke på vilka risker behandlingen innebär. Sen om jag är cancerfri eller inte – ja det återstår att se. Kontrollerna går av stapeln i januari. Hur som helst en bra två månadersdag. Gott Nytt År på er!