På plats

Incheckningen är avklarad, kläderna upphängda och goodiebagen utforskad. Jag har nu landat i rummet tillsammans med systra mi och en kopp te. Tar igen mig innan kvällens mingel. Kan behövas med följande körschema;

image

/ En något speedad Anne som tänkte kolla in hotellets minibar.

Update: Öppnar nöjt minibaren, lyfter lite här och lite där (just because I can). Konstaterar att den är av det välutrustade slaget och stänger dörren. Möts av följande skylt;

image

Vad i…?! Sensorstyrd? Och jag som typ pillade på allt! Gulp

Skit också

image

”Tveksamma resultat” sa läkaren. Resultat som inte bara kan förbises. Särskilt en körtel i mediastinum som väcker uppmärksamhet. Den har  har fördubblats i storlek sen januari. Inte överdrivet hög aktivitet i den, men ändå. Så planen är en ny pet-scan i mitten av maj för att följa upp förändringarna och därefter eventuellt undersöka huruvida lymfomet är tillbaka eller inte.

Så nu börjar det om. Skit också.

Kanske inte ens är cancer, det finns en del som talar emot. Men jag blir bara så förbannat jäkla trött.

Mot sjukhuset

Hej på er! Hoppas påsken var till belåtenhet. Själv var jag sjuk och spenderade helgen inklusive min 28-års dag i soffan. Inte särskilt livat, men med en god bok och en matlagande sambo så löser sig det mesta. Soffvilan tycks i alla fall ha funkat, för idag mår jag bra. Tack och lov! Det är ju nämligen dags för ny pet-scan och då vill jag inte ha någon infektion i kroppen som kan ge vilseledande resultat. Är väl inte överdrivet sugen på att återse röntgenkliniken, men det är bara att göra’t. Hänga i väntrummet, prydas med kanyl och få lite radioaktiv kontrastvätska genom armen, småprata med trevlig personal, gå på toa 15 min innan jag ska in i ”röret”, välja radiokanal… Ja allt det där som pet:en innebär (här kan du läsa mer). Har laddat upp med ett par färgglada strumpor och en skvallertidning, ätit frukost två gånger för att klara fastan och överväger att parfymera mig en smula med ”turdoften” ( som tillägnades denna ärofyllda titel i samband med förra röntgen). Det blir nog bra. Hade dock inte varit helt dumt att spendera dagen såhär istället:

image

Utsträckt på en parkbänk, med huvudet vilandes i ett vänligt knä (typ sambons)…

image

…njuta av fågelkvitter, sol…

image

…och en palmprydd himmel.

En äkta italiensk Margherita (pizza) på den och dagen hade varit fulländad!

Tips – Torrborstning

För ca. 2 månader sedan fick jag nys om ett hälsotips som jag bestämde mig för att prova, nämligen s.k. torrborstning. Eftersom jag känt att detta gör gott för min kropp (inte minst hyn), så är det hög tid att föra knepet vidare här på bloggen.

Torrborstning är en enkel metod som gynnar såväl hud som blodcirkulation och immunförsvar. Huden är vårt största utrensningsorgan och utsöndrar ca. 1/2 kg restprodukter varje dag. Torrborstning tar bort gamla hudrester, vilket är bra för kroppens utrensningsarbete då porerna hålls öppna och rena. Dessutom stimuleras lymfsystemet, som är en väldigt viktig del av immunförsvaret och bl.a. transporterar bort gamla celler, gifter samt slaggprodukter. Eftersom jag själv precis haft lymfkörtelcancer och numera strävar efter att stärka mitt immunförsvar på alla sätt jag kan, så var det just denna hälsoeffekt som lockade mig till att prova. Som grädde på moset kan torrborstning även leda till bättre hy och för egen del är det något som jag verkligen märkt av.

Hur går då torrborstning till? Jo, det enda du behöver är en borste av naturborst eller naturfibrer (alternativt en råsidenhandske). Själva borstningen utförs på torr hy, tar ungefär 5-10 min och görs med fördel på morgonen. Här kommer några tips på hur du kan gå tillväga:

  • Borsta i riktning mot hjärtat (dvs. nerifrån och upp), gör gärna cirkulerande rörelser.
  • Börja med fötter och borsta 4-10 ggr nerifrån och upp. Arbeta dig sedan längre upp för benet (borsta fram- och baksida, in- och yttersida).
  • Fortsätt med händerna och armarna på liknande sätt. 4 – 10 gånger på varje del.
  • Borsta midjan och ryggen, 4 – 10 gånger.
  • Upprepa detta borstschema regelbundet, gärna varje dag de första 2-3 månaderna.
  • Borsta aldrig ansiktet, undvik åderbråck och ytligt liggande blodkärl.

Det kanske verkar komplicerat såhär i text, men jag lovar – det är lätt! På Youtube finns matnyttiga demonstrationer på hur torrborstning kan gå till och här är en av dem. Själv borstar jag ca. 5 ggr i veckan, precis innan jag ska duscha. Därefter smörjer jag in mig med ekologisk, kallpressad kokosolja (som köpes i mataffär), vilket min kropp tycker om. Så torrborstning är alltså ett hett tips.

Någon annan som har provat?

Snart dags

image

Det första som fångar min blick är det vita landstingskuvertet på hallgolvet. Precis hemkommen från Paris och cancern gör sig genast påmind. En obehagsilning rusar genom kroppen. Ny pet-scan på tisdag och läkarmöte den 20:e. Jag vill veta, samtidigt som jag absolut inte vill. Innerst inne tror jag det ser bra ut, skådar inga tecken på cancerhär. Trots att jag i mina nojigaste stunder klämmer och känner som en galning. Men sen vet jag ju att den här typen av stridstrupp är svårskådad. Experter på att smyga och kamouflera.

På tisdag alltså.

Och jag som börjar bli förkyld. Attans också. Är jag inte frisk så skjuter jag upp. Tänker inte låta immunförsvaret spela mig några fler cancerspratt. Inga fler falska återfall. Så var det med den saken.

Målbilder

När jag tvingats ligga inne på sjukhus omringad av pipande apparater, slangar, kala väggar och gråa landstingsfiltar. När illamåendet dominerat hela mig och jag motvilligt tryckt på den röda knappen för att be om fler spypåsar. När jag väl fått åka hem och på darriga ben hasar mig förbi bänken vid sjukhusingången där det alltid råkar sitta ett par med en nyfödd bebis. Ja, då har jag hatat cancern mer än någonsin. Undrat varför just jag måste drabbas. Och varför jag inte istället kan få vara den där jämnåriga kvinnan på bänken med ett livslevande mirakel famnen.

Ilska och sorg har tumlat runt i kroppen. Men också hopp och ett jävlar anamma. Jag har längtat och någonstans ändå trott att jag inte alltid kommer vara fjättrad vid sjukhus och dropp. Insett att jag är sjuk, men vägrat acceptera. När det varit som allra värst har jag haft ett stort behov av att tro och något som hjälpt mig i dessa stunder är mina fotografier, mina målbilder. Dokumenterade färgklickar som påminner mig om varför det är värt att kämpa vidare. Picknick på stranden, familj och vänner, ett skogspromenad, djur att klappa, solnedgångar, dykning, en springtur, äventyr som jag vill uppleva, en fin sommardag vid havet…

20141002_195939

Dessa kort har jag tittat på otaliga gånger när jag legat i sjukhussängen. Under stamcellstransplantationen var det tack vare några av dem som jag varje dag tog mig upp ur liggande ställning, satte mig i fåtöljen och blåste i det där förbannade röret som skulle motverka lunginfektioner. Tack vare dem tvingade jag i mig något ätbart, även om aptiten var mindre än noll. En bild som gett mig särskilt mycket kämparglöd är denna:

DSC_0113
”Någon gång ska jag åter susa fram på just den där vägen, med en pigg kropp, solen i nacken och palmerna som sällskap”
. Och när jag nyligen var i Italien så uppfylldes en del av den målbilden. Inget springande, men väl ett triumferat promenerande och ett oerhört glatt sinne.

image

Så vad jag tror jag vill säga kära vänner, är att drömmar och konkreta målbilder kan vara grymt viktiga. Kanske t.o.m utgöra en form av livboj ibland.

Cancerlådan

En vissen Anne säger ”Hej”. Förkylningen sitter fortfarande i och kroppen värker. Men det som bidrar mest till min vissna status är att jag öppnade en av de lådor som jag undvikit ett tag, nämligen Cancerlådan. Den som gömmer undan kallelser till cellgiftsbehandlingar, adresser till perukmakare, tips vid illamående, broschyrer från Cancerfonden, några övergivna kortisontabletter, information från reproduktionscentrum om fertilitet och äggutplockning, kontaktuppgifter till sjukhuset, ”Den ofrivillige resenären – en bok om din cancerresa”, journalkopior…m.m.

Har jag varit med om allt det där? Jag?!?

Det har snart gått två månader sedan senaste Pet-scanen och för varje dag närmar jag mig något som liknar en ”vanlig” tillvaro. En sån som 27-åringar kan tänkas ha – där ingen cancer dominerar vardagen. Inte i lika stor utsträckning i alla fall. För cancern försvinner ju inte bara sådär, även om kroppen är  frisk och jag försöker gömma undan sjukdomslivet i en låda. Många gånger är det bra, för hur förjävlig ”mr Hodgkins” än är så lär jag mig otroligt viktiga saker. Som att uppskatta nuet och inte ta så jäkla allvarligt på världsliga ting. Men sen finns ju också den där rädslan och oron. Kryper fram ur sin mörka vrå och attackerar tankarna. Tänk om. Tänk om cancern återigen intar min kropp.

I mitten av mars är det dags för en ny Pet-scan och kanske är det just det som får cancertankarna att frodas idag. Under de senaste två månaderna har jag ju fått prova på ett sjukdomsfritt liv. Ett liv med mer ork, sociala aktiviteter, frihet, äventyr, noll sjukhusbesök och färre betungande orosmoln. Jag har vågat börja blicka framåt, drömskt planerande. Och även om jag tror att allt ser bra ut – att cancern är borta för alltid – så vet jag ju att den här tillvaron kan försvinna i ett endaste litet ögonblick. Den betryggande känslan av att ”sånt händer andra, men inte mig”, kommer den någonsin tillbaka?

image

Snälla, låt allt som heter ”cancer” förbli dåtid. Låt mig vara fri.

På hemmaplan

Då var vi hemma igen! Vi anlände igår eftermiddag, rätt trötta efter totalt 12 timmars resande. Därmed har inte särskilt många knop blivit gjorda idag, utan jag spenderar tiden i soffläge med en spännande bok (den här), skidor på tv och en gosig Joy precis intill. Imorse blev det i och för sig mathandlande och en tur till häsokostaffären Big Heart. Behövde fylla på förråden och kom hem med följande:

image

Mega B-komplex som innehåller många viktiga B-vitaminer. Enzymeja, som bl.a. innehåller örten Boswellia, curcumin (från gurkmeja) och viktiga enzymer, hjälper till att motverka inflammationer i kroppen. Selen är bl.a. bra för nervsystemet, fungerar som en viktig antioxidant, stärker immunförsvaret och skyddar kroppen från fria radikaler.

image

Björkaska och BasBalans bidrar med ett flertal härliga mineraler och är väldigt basiskt, alltså bra för kroppens pH-balans.

image

Näringsrika aprikoskärnor som bl.a. innehåller Amygdalin (B17), ett vitamin som sägs angripa cancerceller.

image

Shampoo från Urtekram. Vill verkligen tipsa om detta danska märke! De har oerhört bra ekologiska produkter och en fantastisk hemsida där du kan hitta matnyttig information om varorna (ursprung, innehåll, tillverkning etc). Återfinns i vissa mattaffärer (som Hemköp och Coop) samt i häsokostbutiker.

Nu ska jag återgå till att acklimatisera mig till Sverige och hemmaplanen. Göra mig en förkylnings-kurerande juice (citron,  ingefära, grönkål, broccoligroddar, gurka och chlorella) och eventuellt titta på någon bra film. Hoppas er lördagskväll blir till belåtenhet!

Chemo Brain

Cellgifter sätter sina spår. Håravfall, illamående (!), viktnedgång, domningar, diarré, trötthet och nedsatt hörsel är några av de biverkningar jag fått känna på. För att inte tala om att jag antagligen har blivit steril, vilket är den absolut värsta biverkningen av alla. Men jag är cancerfri och just nu är det bara det som räknas. Dessutom känner jag mig allt piggare i kroppen för var dag som går och märker inte av några nämnvärda biverkningar. Förutom en som jag upptäckt på senare tid, nämligen Chemo Brain.

brain-951874_960_720

Kan beskrivas i form av en mental dimma som gör att tankeverksamheten går lite långsammare. Jag glömmer bort saker, har blivit tankspridd, missar tider om de inte är uppskrivna, tappar ord (”åh vänta, jag har det på tungan…”), har svårare att fokusera och att göra flera aktiviteter samtidigt. Jag som aldrig tidigare behövt skriva upp saker, har numera blivit bästa vän med min nyinköpta kalender. Lite läskigt att märka en sådan skillnad jämfört med hur jag tycker att jag fungerade förut. Och visst kan jag bli irriterad på mig själv ibland när jag upptäcker att jag exempelvis glömt bort att luncha med en arbetskamrat eller inte minns om jag betalat den där räkningen/tagit D-vitamin tabletten/bokat tvättid…Men samtidigt så vet jag vad min kropp har utsatts för och är grymt fascinerad över att den återhämtar sig så pass snabbt som den faktiskt gör. Chemo brain är ju en av cellgifternas kända biverkningar och för de flesta så försvinner symptomen efter ett tag. Ett relativt billigt pris att betala för en frisk kropp tycker jag. Dessutom kan jag inte annat än skratta när jag hittar smöret i frysen.

Italien

DSC_0110

Castelluccio, 2012

Om 10 dagar smäller det! Då åker jag och Luca äntligen till Italien. Sist vi var där var för 1,5 år sedan, så ni förstår säkert hur mycket vi längtar. Destinationen blir San Benedetto del Tronto, dvs. Lucas hemstad. Ett jättemysigt ställe precis vid havet, skulle tippa att sträckan mellan hus och strand är 60-70 m. Förutom att träffa min italienska familj och alla vänner där nere så ser jag bl.a. fram emot att gå långa strandpromenader, strosa runt på veckomarknaden (åh ja jösses!), sitta på ett café (utomhus?), ta en tur till fiskehamnen och alla trevliga fiskare, cykla längs med strandpromenaden till närliggande städer, titta/lyssna/andas hav, avnjuta aperitivi, susa fram på inlines, sluka Massimilanos pizza, krama citronträden i trädgården (doften!), fylla öronen till brädden med den ljuvliga italienska melodin, bjuda magen på mumsig italiensk mat, uppleva karnevalen och dess stämning, lapa i mig solljus och njuta av den där underbara känslan när man för första gången på väldigt länge känner att solen faktiskt värmer en aning. Februari är dock känt för att vara sämsta månaden vädermässigt i Italien, men har man tragglat sig igenom den svenska vintern så krävs det rätt så mycket för att vädret ska klassas som ”dåligt” i mina ögon. Åh, det ska bli så härligt att bara få byta miljö och inspireras av nya intryck.

Så mina vänner, den 9:e februari kör vi – då blir bloggen minst sagt Italieninspirerad!